Laertes: ”Visdom i galenskapen: Tankar och minnen tillsammans.”

Sit in the middle of three galloping dogs

2012-03-12T10:04:00.001+01:00

Som alltid när solen tittar fram träder jag in i någon formav mani. Cyklotymiska skeendenkallade vissa läkare det för (förr), jag har alltid påskrivit det som ’lyriskav lyriken’.
Jag lär mig alla beteckningar, alla termer |som att det går att undvika att depräntas in allt efter att åren vänder ned sig i sina vintergravar och vaknarupp och fläker ut sina kön. Jorden fortsätter sin cykel allt efter modernatursnorm. Jag har min cykel utan balans. Jag har ett medvetande kring minasvängningar och medföljande utspel men dessvärre inget schema. Det endasteschema jag har under året är att några veckor under våren är jag levande ochkan planera in saker utan att vara rädd för att jag blir ett med svek.| Mentermer är tråkiga och som oftast allt tråkigt i livet så är de nödvändiga. Detnödvändiga är att de faktiskt beskriver i klarspråk och brist (överflöd avbrist?) och problematik. Det tråkiga är det känslomässiga bortfallet. Att metaforerinte är giltiga när det finns en fastställd term som inte har några parentesermed plats för personligt känsloliv. Att termen inte har avstickare för dendelen heller där det går att spreta in anhörigas reflektioner.

Men skit samma. När klockan var åtta i morse var det åttagrader varmt utomhus. Nu två timmar senare hoppas jag på att temperaturen harstigit två grader. Det är sol och alldeles vindstilla. Jag har en cykel somfungerar utan problem i plusgrader och energi i min kropp som behöver cirkuleraoch placera sig rätt.

Att stanna upp, jaga bort det jagande med tystnad

2012-03-11T09:36:00.000+01:00

När vi åkte ut till Fasaskogen var det ännu ljust. Jag harsaknat det där med att fara runt i bil och vittna naturen genom rutan.
Rätt som det var brister jag ut ’men det ser ju ut som Värmland med den härsjön’ och får till svar ’vi har nog kommit in i Värmland nu.’ Sedan satt vi och instämde med varandra att Värmland har nogden mest perfekta naturen i Sverige. Vi susade igenom en stad som väckteknepiga känslor då allt såg ut som att vara hämtat från fyrtiotalet utanutveckling. Byggnaturen verkade ha stannat upp, precis som stålverket som varhårt nedlagt. Det fanns affärer, begravningsbyrå men inte en enda människa.Tillslut såg jag en ung kvinna utanför en pizzeria. Det lättade upp att sekvinnan :S

Det blev en överlag trevlig samling av människor ute i skogen som hade tänktsig att lyssna på ugglor. Men vi hörde inte en endaste uggla, vädret var felmed lätt regn och så vidare. Men det var härligt att bara stå i total tystnadunder höga träd och det lilla ljuset från Merkurius intensiva sken och de andrastjärnorna.
Jag ska nog börja anamma det här, börja följa med på utflykter och dylanordningar. Om jag har tur kan jag säkert få med mig en kär vän som delar minakänslor kring natur.

Men det är lite roligt att när man åker runt på små leriga grusvägar utan någraskyltar eller knappt några hus, så stannar vi en mötande bil för att fråga omvi är på rätt väg. ’Ja det är ni. I trekorsningen som kommer om någon kilometerså är det en brevlåda på höger sida. Då ska ni svänga vänster.’ Först attmänniskan faktiskt stannar sin bil och tar sig tid att svara på vår fråga,sedan att hon refererar till att det är en korsning med brevlåda. Underbart.

För flera år sedan var jag väldigt mycket i en håla i Värmland. Jag kände migså hemma med människornas lugn och värme, med naturens tystnad och skönhet. Jagverkligen älskade det där med att åka moppe över allt och alltid vara inärheten av sjösystemen och gedigna skogar.

Den här utflykten var en positiv kick i hög bemärkelse trotsatt ugglorna höll sig i skymundan. Jag är dum om jag inte fortsätter ta vara påoch fortsätter väna om det som ger mig kraft.

nu låter jag så där rejäl igen (passar på när jag har möjlighet, innan jag rasar tillbaka till en liten skit och enbart fokuserar på mig mig mig)

2012-03-10T10:20:00.001+01:00

Ska med min mor och en naturförening fara bort från dennastad förbi nästa och nästa och in i en skog för att gå och lyssna på ugglor och förhoppningsvis se någon.

Kalaset smäller av ikväll och innan ska man visst grillaihop. Förstår aldrig den där charmen med att grilla och umgås med folk som jaginte har valt. Förstår noll om vad vi ska tala om. Men som alltid brukar jagmotbevisas när jag väl utsätter mig för sådana situationer. Det slutar med att jagkan känna njutning av att lyssna på någons brinnande fascination. En total ansiktslösfrämling som jag en timma tidigare avfärdade jäms med fotknölarna.

Främlingar kan vara intressanta och underhållande, jag är ensådan som främlingar ofta kommer fram till och börjar tala med. Vid soptunnor,VC, busshållplatser etc. När jag inte är för genompyrd av ångest tycker jag omdet. Finner det intressant hur främlingar ids börja tala med mig som främlingoch dela med sig av sitt liv, av sina anhörigas liv. Jag samlar alla dehistorierna inbäddade i mitt bröst. Jag förvånas alltid hur öppna de är, nästanelakt sagt godtrogna. För jag kanske inte förvaltar det de delar ut till mig,jag kan juh hugga av dem i dess sårbarhet, jag kan juh vara en elak människa. Dekan inte veta om jag är vänlig. Men likväl söker de här människorna sig tillmig. Jag är tacksam och jag kan gärna lämna mina minuter till dem att tala. Allanår vi ut på olika vis. Jag har mina vis som fungerar för mig och jag är erkännsamöver att vi alla är skiljaktiga.

Men tillbaka till uggleskådningen. Jag hoppas de har med sig något sådant därinbetalningskort då jag har stor lust till att bidra till deras förening. Annarsfår jag ta mina apostlahästar till deras kansli och hämta ett.

Nu ligger deras hemsida nere pga att de bygger om den. Såjag har ingen statistik i min skalle över hur många djur och växter som liggeri riskzon för utrotning enbart i mitt närområde. Om jag som människa kanförhindra det med några kronor om året så vill jag göra det. Jag känner alltiden skam över mig som människa och mänskligheten. Men vem gör inte det?

Sedan om jag inte sätter stopp i min hjärna kan jag tryckaned mig långt under jorden men hur lite jag bidrar. Att jag skänker för lite, attjag sätter stopp vid två, tre verksamheter.

Men jag resonerar med mig själv och låter mina händer tvås.

(hardå och då funderingar kring det där med fadderbarn och dyl föreningar där detinnefattar att hjälpa människor. men jag blir förvirrad av dem alla och fattaraldrig vilken man kan lita på. det är som att det inte går att skänka klädertill vilken verksamhet som helst enbart för att de har ett motto som inte ensär en stadga. jag skulle vilja finna en pålitlig hemsida eller pålitligbroschyr som reder ut alla organisationer och rörelser. är det någon av erbloggläsare som känner till en sådan?)

Det vackraste: att väcka en strimma av hopp

2012-03-08T09:10:00.000+01:00

Hann i helgen plocka in vårens föraningar.

Det faller snö utanför mina väggar och skapar ett tunt lagerpå marken, det klär in natur som nyss börjat ge små tecken på att vakna frånvinterns dvala. Det lägger sig likt en renande och skyddande slöja. Och jag kaninte annat än att känna harmoni kring och med det. Kan inte annat än att draliknelser med min gårdag.

Möte nummer ett lägger jag i ett fack över saker som inte ska röra vid mig ävenom agg ännu tränger sig fram. Men jag vet att snart kan jag låta det vara tillhundra procent ifred där i sitt fack. Det sista man kan ta ifrån mig sommänniska är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag tänker på klokaord en kvinna skrev, tar det till mig och låter det landa. Plockar en liten ochen större bit av det, formar det till mitt egna.

Möte nummer två var med min överläkare som jag hade seriösa tankar om han varen fiktiv person uppdaterad av högsta hönsen. Enbart för att vi tokar ska hållaoss lugna när de ger oss en namnkola att suga på.
Han visade sig dock att vara höst reell. Efter en och en halvtimma med honomfår jag hindra mig själv från att sätta honom på en piedestal. Jag hade framtills igår tappat hopp om att kunna få en läkare som är smart mer än att kunna teorieroch böcker. För vad ger det att kunna teorier inom psykiatrin när man inte harförmåga att resonera kring dem. Att kunna föra samtal med mig utan att döma ochatt genuint fråga mig om tankar och resonemang kring mitt mående. Inte frågadem av pliktskyldighet för att föra ned några ord i min journal; utan för attkomma fram till lösningar, för att skapa dräglighet.

Det är svårt att få fram förståelse av skillnaderna mellande olika överläkarna för de som inte har suttit i rävsaxen. Att hamna i vård avrätt överläkare är avgörande. Och vad som är rätt läkare för mig är inte alltidrätt för nästa toka.
Saker har hamnat i rullning efter att ha stått stilla i flera år. Stagneringensom efterföljande biverkning har satt mig i bitterhet och pur hopplöshet. Alltstannade upp när överläkaren som kämpade för mig och andra valde att sluta. Nukänns det som att jag kan ha en form av ljusare framtid. En känning som är sannoch inte som en påtvingad tanke.

(Sedan kan jag dividera med mig själv ang mina förargelser över att jag är ibehov av läkare och vård. Att jag inte klarar mig själv. Det är en ständigkamp, men just nu känner jag mig lite trygg och lite bekväm. Så pass att jaginte är arg på min hjärna och själ. Jag ska försöka spara denna känsla tills dånär förtreten behagar att dyka upp igen.)

ångesten avslöjar att jag är genompyrd av just ångest

2012-03-07T09:14:00.000+01:00

Målade mina nedbitna naglar igår. Idag har jag haft i liteserum i håret och ska snart måla ögonbrynen. Men vad hjälper det när jag harett ryckigt rörelseschema som mest liknar de hemlösa hardcore alkoholisternapå stan (opsy, var inte menat att trampa ned på dem även om det är precis vad jag gjorde nu. syftar på deras som sagt rörelseschema, inte på dem som individer).

Jag verkligen hatar att ta mig ut bland människor när minakroppsrörelser inte fungerar.

Vad för skor ska jag våga gå i? Hur mycket kommer jag bliutstirrad? Kommer jag kunna sansa min kropp någorlunda, men kommeransiktsrörelserna att vittna om mig ändå?

Man ska inte skämmas för att man mår piss men likväl skäms jaginför mig själv. Jag vill vara inkognito.

Kan någon hjälpa mig att tänka?

2012-03-07T08:52:00.000+01:00

Jag är helt intrasslad med för mycket tankar och alldelesför mycket känslor.
Svårt att finna en hel mening och om en timma far jag för att delta på två liteför viktiga möten för vad jag egentligen pallar.

Det spinner runt i mig i en inre hysteri och ibland stötsdet ut konstiga ljud ur min mun av allt det konstiga och hur ont det gör i mig.

Det finns något frätande i mitt blod, i var ven, artär ochkapillär. Och hur jag sätter stopp på det har jag inte en uns aning om.

Det känns som ett bra läge just nu att skaffa mig enlobotomering eller varför inte åka till Schweiz och skaffa en trepanering.

Fast om jag om jag inte ska vara så infantilt drastisk såkan jag gå och få min dosett fylld. Att käka dårskapdoser från var kategori avpsykmediciner brukar ha snarlikt resultat på mig.

Det där menade jag bitvis inte heller. Blir trött på migsjälv. Jag vill inte alls tillbaka till att äta vad som jag anser för mig ärför mycket medicin. Jag vill inte göra några kirurgiska ingrepp. Men min hjärnaflippar hundra gånger om per minut och det gör fysiskt ont i mig av det somkallas ångest. Det jag menar är att jag är less. Renodlat less.

Den självgäckande aspekten

2012-03-04T14:51:00.000+01:00

Att jag är väldigt anal av mig när jag går in för något ärinte så nytt.

Människor slänger fel saker i min soptunna och jag gårsönder. Rotar ständigt i min soptunna och gör rätt.

Det var inte så länge sedan jag inte sopsorterade. Något somegentligen är en norm. Nu är jag en av de där i mitt bostadsområde som stårtillsammans med de andra och suckar och ojar sig över folks idioti, vilket varsom sagt inte för så länge sedan min idioti.

Nära min bostad finns det behållare för sopor och kompost. Folkslänger plast och skit i komposten. Det finns en eldsjäl (som även driver enlokal gratisbiograf) som går ut en gång i veckan med handskar och spade för attskyffla upp alla blöjor, ölburkar och divskräp som människorna där jag bor inteids att lägga i sopbehållaren; utan ser att marken intill är som gjord för soporoch låta fåglar dra iväg med det.

Om jag tar några steg längre bort finnsåtervinningscentralen (som jag förr ansåg låg för långt borta, men som jag nuinte begriper hur jag resonerade). Efter helgnätterna ser det som en krigszonhämtat från onämnt närliggande land.

Nu när jag är en sådan där präktig människa som står och ärpräktig med de andra präktiga sopsorterarna (vi måste ju klaga och beklaga ossinför varandra, det gör ju oss lite bättre (samt större och snyggare)). På så vishar jag fått höra att det är på tal om att vi som hyresgäster möjligen blitvungna att betala för sophämtning. Just för att det inte fungerar i dagslägeti mitt bostadsområde. Det fungerar varken att lägga sopor i behållare ellersortera.

Vi ojar till varandra om den möjligen bistra framtiden somsäkerligen till hundra procent enbart är snack.
Sedan går vi hem och är isolerade, ensamma och fattiga. Vi har ingen förmågaatt föra konversationer med varandra när det inte gäller att beklaga sig. Menvi sorterar ändå våra sopor.
Vi är sälla människor där jag bor. Alla. Sorterare likt icke sorterare.

Fokusera på något annat samt smygreklam

2012-03-03T08:53:00.001+01:00

Har varit vaken i över timma och känner inte mycket aggalls. Väldigt befriande.

Tittar ut i min trädgård som är helt raserad efter dennya hyresvärdens framfart. Känner mig lite förtretad över att jag inte hargjort ett sparande till trädgården. Ekonomiskt. Det är svårt att spara som bidragstagaremen jag försöker så gott det går, att ha backup som senast när min dammsugarelade av. Eller om det blir att jag helt plötsligt måste köpa presenter somfallit bort ur räkningen i mitt huvud.

Jag kommer aldrig i min nuvarande situation ha en möjlighettill buffert som sig bör, men var liten hundra- och tjugolapp är alltid något.

Det ständiga sparandet är till så nedrans trista saker. Tandläkarensväljer flera tusenlappar om året. Mediciner kostar till högkostnadskortet nås,vården kostar tills ja, där med högkostnadskortet nås. Det är inte så att detgår till att spara för att köpa välsittande kläder eller restaurangbesök (ellerså går det om jag prioriterar bort att köpa någon flaska vin, eller chipspåsar.Eller jag kanske inte behöver köpa nya gardiner på rea utan ha gamla solkiga attglo på var dag för att istället om ett halvår kunna köpa de där byxorna på boutiquendär byxor sitter som de ska på kroppen).
Visst det går alltid att prioritera om till viss mån. Men jag menar inte att klaga,jag äter god mat och hyr en fin lägenhet i ett ofinare område. Jag har alltidkläder (tack tradera för möjlighet att kunna shoppa snygga secondhandkläderbilligt!) och jag har oftast om jag vill råd att ta tre öl på lokal. Detfungerar fint för mig!

Och det där med trädgården. Jag löser det, jag kommer få denanständig. Lite bräder, jord och frön. Har egentligen en hel del krukor, om jagnu måste ha fler för att stilla mitt inre får jag la leta med ljus och låga påblocket. Det är inte hela världen.
Om jag har tur kanske jag kan få snatta delar av växter från någons trädgård. Barajag öppnar munnen och börjar tala med människor. De flesta människor vill precissom jag väl. Jag får inte glömma det.

(uhhh låter som en hiskerligt konsumerande människa som enbart vill ha och ha, när jag läser igenom detta. ojdå, så ser jag det inte som själv)

Lägga över skuld och finna lösningen noll

2012-03-02T10:05:00.000+01:00

Jag finner det oftast väldigt ointressant att diskuterapolitik.
Men hur tusan tänker människor? Är de så djävulusikt egocentriskt inpräntandeatt de skiter i sin familj, i sina anhöriga, i sina medmänniskor? Dessvärre ärdet så. Det gör ont i mig och jag vill inte godta det.
Sedan är en stor del av den majoriteten inom de röstande människor som röstarsig själva till knipa. De förstår jag än mindre.
Utmattad och less.

Ninja var i uppror och sökte en syndabock. Hon fann mer än halva Sverigesbefolkning.

’Att gilla läget’ ska göras tusen gånger om hur kränkande och förnedrande detän är. Jag är mäkta trött på det hela. Det förenklar att finna skuldbärare föratt axla av mig frustration även om jag vet att det löser precis inget.

Vaknar med känslan: PISSED!

2012-03-02T09:32:00.001+01:00

Eftersom jag är så bra på att förneka tänker jag ignoreragårdagens känslor, även fast de ännu bubblar i mig och väller upp som små spyor.Brännande spyor jag egentligen inte bör förbise.

Ärligt talat vet jag inte var jag ska lägga dem, vad jag skagöra med dem. Jag har samtalat med mina närmsta. Känslorna säger att det interäcker, och vad de menar med det har jag ingen aning om.

Möjligen att vända mig till media. Men jag vet att jag inteskulle klara av det ens under fingerat namn. Och så tänker jag vad det skulletjäna till för mig. Precis inget. Min situation skulle aldrig ändras, det somskulle kunna ske är att det ändras för kommande dyl situationer, för helt andramänniskor. Sedan det där med att vika ut sig i media inför människor som ändåinte begriper något (om jag ska uttrycka det förfinat), möjligen en litenprocent av läsarna. Det känns enbart förklenat.

Kan in på det hela i en lång harang, men inte just nu.

Folk i allmänhet ’vill’ hjälpa till, vill ta del av ens liv.När de får en liten inblick backar de alltid. Det är för de är obekväma med attinse skiten och då inte enbart personers inre skit utan hur skiten hanteras. Desom orkar höra kommer alltid med vad i deras ögon är smarta lösningar som ärhelt befängda och ogenomförbara om man blickar igenom systemet.

Att säga ’det bör vara så att…’ leder ingenstans. Jag harmed varit naiv för nästan tio år sedan. Nu är jag en förbittrad stenstod.

Det är just det att majoriteten av denna befolkning hargjort val. Det största valet är ignorans och se det som att det inte berör sigsjälv i fråga och därav inte utav vikt. Det andra är att rösta politiskt utanatt tänka efter och sedan stå med gapande mun och säga ’Va! Det fattade intejag att det skulle bli såhär!” alternativt älga sig framåt med skygglappar ochbefinna sig i ett med förnekelsen (nu talar jag om många bitar av politiken och inte enbart delen vård).
Sedan det där hur människor så lätt finner sig i acceptera oacceptabla situationerär för mig helt obegripligt. Men sen när har jag förstått mig på människor i gemeneman?!

~~Bli munknu**ad: svälj och håll käften. Just ja, det är braatt le samtidigt.~~

Den sanna idiotin (inte idioter med diagnos)

2012-03-01T14:37:00.002+01:00

Känner mig helt nedsparkad av folk som sitter över mitthuvud idag.
Jag är i ett essä av uppvarvning och oförmåga att tänka. Osmart tänkte jag attjag visst kan ta ett glas vin fast det är mitt på dagen och jag dricker dethelt mol allena. Tänkte att så gör människor, när något känns tungt och svårt. Någotsom är fullt begripligt, något som alla jag hunnit bräka mig ut mig införinstämmer i. Men vad tusen, vinet jag svalde skruvade upp mer och jag vill enbartta mig ifrån ett diarréinkletat system som enbart främjar pervisiteter mer änatt hela de som lider.

Jag sitter i moment tjugotvå tack vare framröstad politikoch jag har ingen integritet då sekretessbelagda journaler ska visst spridas rak uti samhällssystem om jag ska få vara del av system. Nu talar jag om system somhar noll kompetens och ja, de är utanför sjukvården och har inget med vårdenatt göra.

Önskar jag inte var speedad och uppvarvad utan istället itillstånd grönsak, då jag oftast i det läget inte besitter någon form av hjärnverksamhetutöver att tänka på att andas och att blinka med ögonen för återförfukting.

Jag blir mer och mer pissed för vad sekund som tickar sigfram och snart tar jag och köper lotter i ett hopp om vinst och därmed kunnalämna denna del av världen som är totalt snedvriden.

Cellprovtagning

2012-03-01T07:27:00.000+01:00

Ska strax till ett cytologprov, något som jag anser att jagbehöver göra lite för ofta. Nervig som alltid. Kan jag inte någon gång få ettprovsvar som inte visar cellförändringar?
I år har jag hört fraserna ”Det är som en förkylning” ”Alla har det” ”Men detär väl inget att oroa sig över” och jag är less på dem.
Så istället säger jag till mig själv ”Jag förstår att du är orolig, förstår attdet inte är kul med cellförändringar och att de inte ger vika, men se det somså: Du har än inte behövt kapa tappen, eller du har inte än behövt äta medicin.Var orolig, men låt inte oron ta över. Du kommer få behålla din livmoder och dukommer kunna föda de barn som du så gärna vill.” Fast egentligen tror jag intepå det som jag säger till mig själv. Jag låter oron ta över precis allt. Jagtänker på en vän och vad hennes cellförändringar ledde till. Sedan tänker jagpå att det kommer ske mig med, för jag är inte en sådan som livet låter glidaförbi.
Det bottnar även rädslan jag hade i samband med mina menstruationsproblem. Att jagfram tills jag var en bit över tjugo var tvärsäker på att jag aldrig skulle fåbarn eftersom jag aldrig fick menstruation. Läkarna förklarade att nog skulle jagkunna få barn ändå fast på mer komplicerade vis än hederlig kärlek. Men mensenkom en natt i december när jag var tjugo år. Efter det hälsar mensen på mig dåoch då, ibland två gånger om året, ibland blir det fler gånger.

(Sedan är jag en vandrande biologiskklocka och tänker påbarn och graviditet stup i kvarten, även om jag försöker tänka bort det. Matain tanken att jag ska bli frisk, eller ivf friskare först. Sedan tänka på det,sedan bli gravid. Iom att min natur skriker om fortplantning blir min hjärnalivrädd för att jag inte ska kunna göra det.)

Elyseisk

2012-02-27T10:52:00.003+01:00

Utslätande tankar, det där själens balsam när allt yttre ärtrubbigt likt vasst. Stångandes och svärandes. Att kyssa bort sekunder som blirminuter och finna frid i att stirra sig salig på ett ansikte som är vant menändå så nytt.
Två år och några månader känns som precis inget och ändå allt. Det kännstryggt, det känns hemma och det känns alldeles rätt.

Vi tog en promenad i sol och skog igår. Vi talade så mycket att jag inte hann registreranågot av naturen, men jag uppfattade var ord och befann mig mitt i samtalen. Inte sådärutanför då jag fumligt strävar efter att försöka vara delaktig. Det var enunderbar promenad. Precis vad jag behövde.

Min mor är guld

2012-02-25T21:30:00.000+01:00

Det var inte igår jag drack Vira Blåtira. Idag.

Cyklade iväg till henne för att hjälp till med att bära neden möbel till förrådet. Blev helt förundrad av ljuset. Vissa av vägarna varsopade och de som inte var det såg ut att vara klädda av diamanter. Ljuset reflekteradesig i gruset till ett skådespel av njutning. Skulle inte förvåna mig om detenbart är veckor ifrån tills tussilagon blommar i var dike.
Min fina mor matade mig med kalops och sedan tog vi bilen en halvtimme rakt utpå slätten till en större möbelaffär. Kom hem med en liten vas. Och jepp: enstång till svabben.

Men det mesta är bakåtvänt. Twistat och lemlästat. Det ständiga plockandetefter allt som fallit. Alla åren utspridda. Precis som mitt minne. Minnet somär till största del blankt. Är det ångesten som gör att jag inte kan minnas? Är detalla dj*vla mängder mediciner som jag lydigt svalt? Svalt dem alla för dementala gudarna säger att jag annars förklingat kreperar (och jag har undermånga många år trott dem, möjligen tror på dem ännu att det svaret var rätt svar då). Eller har jag varit i världar där borta och däravinte minns liv i denna värld?
Det jag helst vill är att vara förmögen till att behålla energin på nivån sams.Det svidande blir alltid enklare när jag har energi till att stå upp. Förmågatill att föra samtal. Även om jag själv inte begriper något av vad jag sägereller vad som sägs.
Det blir kamouflage inför mig själv. Känna mig som en levande varelse.

Det värsta är att jag vet att jag skulle må bättre i en heltannan form av värld. Där dagsformen av människonormen är en minoritet.

Over and out. Soffa. Sleep mode.

Vilken parktvärdelös dag det blev igår

2012-02-25T09:54:00.000+01:00

Hade tusen energier i mig som ledde till att jag inte kundefokusera. Styrde upp håret samtidigt som jag städade toan och gjorde ny playlistpå ny playlist. Jag hackade mig fram och kunde tillslut inte ens tänka två ordi följd som hörde ihop. Tilt. Svalde låg dos av det som ska ta bort ångestenmen för mig förlamar det mest kroppen och ger matcravings. (Min tanke var attjag möjligen skulle kunna lugna ned min hjärna; kunna slutföra ivf en sak ochdärefter ta mig iväg) Började äta konstant under några timmar tills jag föll isömn av utmattning och bordet stod fullt av tallrikar och förpackningar för attvittna när jag vaknade om hur bra det gick för mig att köpa en svabb.

På eftermiddagen kände jag mig alldeles håglös och pep lite i telefonen med minkärlek. Sedan bäddade jag ned mig i soffan och stannade där.

Tröttsamt med att ständigt försöka upprätthålla. Ta vara på sekunder innanöverslag som följs av bakslag som drämmer ned mig till rötterna. Enbart för atttrassla mig fast och försöka samla energi som oförmöget spritter iväg åt allahåll med en gång. Kvar är jag med stora tomheten och apatin.

I-landsproblemet (och jag saknar så det gör ont)

2012-02-24T09:46:00.002+01:00

Min fredag ska ägnas åt att försöka hitta en ny stångtill svabben. Nu har jag energi och lite ork i kroppen och ska passa på. Harförsökt på olika ställen att finna en vettig dvs en med rätt längd, inte fördyr och ingen jädra teleskopstav. Det har varit mödosamt att leta efter en närjag har varit under ytan så jag ska göra ett nytt försök nu (innan jag fallerigen, det kan ju ske om två timmar). Har bokat in en ny tvätttid för att tvättasoffklädseln. Jag känner smutspanik här hemma för jag vet i bakhuvudet att ävenom det ser rent ut efter att jag dammsugit så är det inte det någonstans. Och soffanär säkert väldigt smutsig nu.
Hur ofta ska man egentligen tvätta soffklädsel? Gör jag det för sällan med engång i halvåret? Mitt förnuft säger att jag ska göra det mycket mycket oftaremen jag ids verkligen inte.

Och så backar jag till min första mening ’min fredag ska ägnas åt..’, vad är detför fel på mig? Borde jag inte höra av mig till någon kompis och häva tre öl? Ellerhyra en film med någon? Eller laga middag? Har ingen lust med det. Jag är dentråkigaste människan någonsin. Visserligen älskar jag en del av mina vänner ochsaknar att umgås med dem. Men det är något som sätter stopp i mig. Talade omdet med en av personalen på rehab i förra veckan och självfallet börjadetårarna rinna. Mest över att jag kände mig usel, att jag inte har energi tillatt bry mig och kunna koncentrera mig på andra när jag gärna vill kunna göradet. När jag vet hur underbart jag har med dem över kaffekopparna, hur jagälskar att höra om deras liv. Men som det är nu kan jag inte det, kan inte tavara på det. Då väljer jag att inte träffa någon. Så onödigt dumsmart?

Polonaise-fantaisie in A-Flat, Op. 61

2012-02-23T15:29:00.001+01:00

Kom iväg till Willys. Vägen dit som är lite för lång för attgå med ryggsäck och påsar kändes helt plötsligt lätt. Mellan mina fötter ochasfalten var det nu enbart strumpor, skor och ett lager grus.

Jag slungades tillbaka till ett tidigare liv så som jagalltid gör så här års. (Minns ni era tidigare liv?)
Spelar musik på hög volym. Jag har inte orkat med att lyssna på musik mer änvid transport på evigheter. Till och med att tvätta (som jag vanligtvis älskar)är underbart igen. Nu ska allt bli rent. Och när jag promenerade iväg tillservicebutiken för att hämta ett paket klarade jag av att titta på människornajag mötte. De korta tobaksluktande farbröderna. Mammorna med små underbart sötabarn som alla är klädda i lysande färger. Störde mig inte ens på att möta ensprattig tjackare med kamphund.
Slängde nyss iväg en beställning på nya gardiner och annat krams och behövderinga och rådfråga min mor. Mitt i samtalet fick jag henne att säga ja till attkomma hit efter hennes jobb för att ta en skogspromenad med mig. Åhh vad jagvill att det ska vara skogspromenad NU!

Är totalt speedad. Men måååår bra idag! (Samt att min vad har slutat värka^^)

Om du vill veta något fråga ugglan

2012-02-23T09:18:00.000+01:00

Inne på dag tre med att halta.
Antingen har jag en blodpropp i vaden (det som den hypokondriska i mig skrikerom) eller så har jag sträckt vaden rejält under nattliga maror (vilketförnuftet talar om). Jag har hemska mardrömmar och sömnparalyser. Vaknar upp avoch med smärtor of doom. Har ingen lust att sova, har ingen lust att varavaken.

Lovade min mor att om ett tag åka ut till bondlandet en lördagskväll och kolla påtusen ugglor som reser sig. Målar upp en mäktig bild i mitt huvud och jag serfram emot det. Det första jag ser fram emot på riktigt länge.

Försmak inför kommande månader. Kylan hinner hit många gånger till innan våren

2012-02-22T08:01:00.000+01:00

Det är knappt någon snö kvar, eller det är ingen snö kvar. Någraenstaka issjok enbart. Och det underbara ljuset är här, det som först kommer ifebruari, det som januariljuset aldrig ens är i närheten av. Så det ärplusgrader och jag kan cykla på min älskade cykel. Det brukar alltid ge mig enliten kick i några minuter.

Mitt känsloliv är inte lika fattigt som mitt ordflöde. Om det ändå kunde vara så.

göra annat än att stirra

2012-02-20T10:13:00.003+01:00

Att slita med livet när livet sliter med mig. Och alltemellan faller till tusenbitar som skär sönder hud och penetrerar sig in tillen rivande mara. När det inte går att komma förbi något bara för att jag ärupptagen med stormkänslor.

Idag ska jag klara av att göra vardagliga saker. Det är mittmål. Det börjar med att elda lite doftolja, funderar på melon eller smoothiedelight. Men först vädra var rum, sedan elda dofter. Och varför inte försökamig på sådant som att städa precis var vrå.

Jag försöker

2012-02-16T11:00:00.000+01:00

Tovade en katt i olika lila nyanser igår. Den hade en svanssom slingrade sig runt kroppen. En tjej på rehab tyckte den var så fin ochville köpa den. Det fick hon men hon propsade på att betala mer än de femkronorna jag ville ha.

Jag kan inte ens höra mig tänka här hemma. Den är en karl och borrar iblåbetong. De ska bygga om hela entrén här hemma i trappen. Hoppas att de inteenbart har tänkt på att bygga det estetsikt, utan även har säkerheten i tanken.Låst ytterdörr dygnet runt skulle allt vara bra. Kommer i maj mot hyreshöjningfå en säkerhetsdörr installerad. Det behövs, det är inte säkert någonstans idet här gettot även om just min gård tillhör de lugnare.

Är rätt uppgiven. Ser ingen poäng med något egentligen. Tvingar fram tankar. Försökerbete mig och göra saker som jag lärt mig att normala gör. Sådant som att klä påmig käder, äta. Jag har ingen lust med det. Skulle helst vilja stirra migdum(mare) in i väggen i hundra år. Men så skallar det där i bakhuvudet somsäger att det blir värre om jag inte upprätthåller. Så jag brygger kaffe varmorgon som inte ens smakar gott. Jag duschar för jag vill inte äckla andra såsom de äcklar mig när jag åker till rehab. Däremellan är jag sur och tvär.
Försökte en sådan skrämmande men enkel sak som att gå på stan igår. Det finnsännu reavaror kvar i affärerna men jag kunde inte se mig själv gå runt i någraav de vackra och böljande tygerna. När ska jag ha på mig dem? Köpte precisinget.

Kan nu till helgen följa med till en stad i östtyskland om jag vill. Bila, ätagott, dricka öl, kanske skratta. Men jag ser inte poängen. Jag ser ingen tjusning med det. Enbart tvärtom. Ser det som ett stort hinder; att det skavrida sönder mig till förstor ångest. Så jag kommer stanna hemma. Mata minensamhet.

De här kommer hänga i framtida påskris (klicka på bilden om ni vill se detstörre):

Alla hjärtansdagsvallning?

2012-02-15T07:54:00.001+01:00

Jag vet inte om det var slumpen eller om jag igår drabbades enaning av kommersiell romantik. Jag som väldigt sällan bakar. Men mina egnamuffins är nästan de enda bakverk jag äter. Allt annat växer sig i munnen,river som glas när jag ska svälja och blir betong i magen. Om de inte är ettfantastiskt undantag.

Jag äter igen mat. Illamåendet är borta. Jag är tillbaka till att äta mycketoch magen svullnar ut så fint.

Det har dimpt ned ett brev på min dörrmatta som säger att jag har en tid hosmin överläkare. I mars. Jag stirrade på det speciellt på den biten där hansnamn var tryckt. Kunde knappt tro att det var sant. Så där sju månader senare. Såjag var tvungen att stirra lite mer på det och få det intygat från personalenpå rehab att det inte var ploj.

Igår var jag lycklig där mitt på dagen när jag sparkade i halvdjupt pudersnöoch var mitt i strålande sol. Blev ställd och förundrad över svallningen, sedannjöt jag enbart.
Nu biter jag ihop mina käkar hårt och önskar mig bort.

Tova till påsk

2012-02-14T08:05:00.000+01:00

Gick i gårkväll ut i snöfallet och njöt så gott det gick.

Ska snart till Rehabgruppen och dricka te och fortsätta medatt tova. Tovade ett ansikte i förra veckan. Tanke var att det skulle bli enpåskhäxa att hänga i riset. Men. Det var svårt att tova ett helt ansikte ochjag blev inte nöjd någonstans. Har tänkt mig att göra nya försök men då måstejag ta mig till butiken där de säljer ull och köpa mer hudfärgad ull. Det taremot för mycket. Ska nog ägna en liten stund åt att finna någon bra sida pånätet som säljer online. Jag kan inte förstå hur det gick för mig innan jagbörjade shoppa via nätet. Visserligen shoppade jag i stort sett inget då. Inte förvånandealls.

Det behövs en krokigare näsa, onådiga ögonbryn

och varför inte en hatt och mer förvrängd haka.

Som sagt bara att fortsätta att försöka tills det blir

rätt det där med att tova ett ansikte.

ang. att andra patienter pillrar mig till ångest

2012-02-12T21:34:00.003+01:00

Den fria viljan.

Nästan så jag tillbaka att det är läkarna som är idioter.
Om en patient inte kan hantera en ask eller burk med benzo får den får den taoch tänka över sitt liv, uttala att den inte kan hantera medicin själv ochdärmed få hjälp. Apodos eller sådan där som kommer och ringer på dörren för attse hur man har det och dela ut medicin. Att vända sig till socialpsykiatrin.

Om nu patienten är för lost i sin sjukdom var är deanhöriga? Alternativt de som hjälper en i vardagen, vänner/socialpsykiatrin.
Visst jag förenklar här. Men jag är så djävla less på min situation och blirpissed och ser lite längre på varför jag inte kan få hjälp. Och jag ser svart.

Om var patient var befriad från den egen vilja och förmågaatt ta ansvar över sig själv. Om den inte har någon i sin närhet som sätterstopp. Ok då förstår jag. Eller så är det så (för att hårdra) att alla patienterär manipulativa tokar.
För var patient vet vad de gör när de sväljer pillren, de vet att de ärberoendeframkallande. Att de kommer få problem vid avslut efter att svalt benzoen längre tid och var dag (gärna flera gånger om dagen). Att deras ångest då kommer maxas om de sväljer dem påregelbunden basis.

Trorinte att någon läkare skriver ut sådan piller till någon som har vimsat sigbort i allt för hårda världar (naivt?). Sedan om vården fungerar som den ska träffarpatienten läkare en gång i månaden eller en gång i halvåret och stämmer av.Patienten är oftast inte helt ensam utan i någon form av behandling blandutbildade.
Om det idealiska skulle fungera.

Nu finns det de som hanterar benzo som det är tänkt. Varför syns inte de? Varförska enbart statistiken från beroendeenheten lysa över allt annat? Tell me. Jag förstårverkligen inte.

och en sådan där brasklapp:
jag är less och förbannad. spekulerar mig fram och det jag skriver behöver inte vara sanning för mig i all framtid. jag är en sådan som har förmåga att tänka om och kunna reflektera.

pissed

2012-02-12T20:57:00.000+01:00

Psykpatienter och andra förstör för mig och gör att jagmåste vandra runt i ångest dygnet runt. Jag har ingen strid att ta till när jagfår panikångest bland människor mer än att fly, kan inte bryta det när andas ifyrkant inte räcker till.
Jag dissocierar mig till ett fån och vandrar runt i dimmiga världar utanbegrepp om tid eller rum. Ser konstant suddigt och har svårt att utskilja ljud,speciellt tal.
De förstör för mig för de drogar ned sig på benzo. De drogar ned sig till ettsådant stadium att de behöver läggas in på beroendeavdelningen. Den låsta. Ochden överbelamras av pillermissbrukarna.
Läkarnas lösning är att inte skriva ut benzo till någon över huvudtaget omdenna inte är akut suicid. Smart. Heja.
Men det är inte enbart patienternas imbecillitets fel, det är likväl läkarna som äridioter och skriver ut benzo i mängder till patienter.

Jag vet vad benzoberoende är. Jag var det när jag under kanske för många år åt Xanor.Men om jag ska vara ärlig så sket jag i beroendet just då. När jag skulletrappa ut dem mådde jag skit. Men jag är inte dum i huvudet utan jag fattar attden extra ångesten kommer från utsättning och inte ifrån min hjärna. Visst vardet inte kul med kramper och skit men jag visste att det var inom en tidsram.Att det skulle går över.

När jag efter nästan ett års tid utan benzo (åt Stesolid i några år efter Xanormen bestämde mig för att sluta då jag ser det inte som något ideal att sväljapiller) förklarar för min läkare att jag inte fungerar utan benzo, att jagbehöver ha det vid behov. Att jag vill ha en låg dos. Att det inte var någotproblem med beroende eller dyl för mig med just Stesolid i liten mängd. Tillsvar får jag ett bestämt nej hänvisat till att tokar knarkar medicinen, att detinte finns en chans för mig att få det utskrivet för att psykiatrin inte villse mig på beroendeavdelningen.
Föreslår att det skrivs ut Apodos till mig; att jag får enbart någon tablett iveckan. Logiken med att inte käka något på klockslag = inget beroende.
Läkaren tittade på mig som jag var dum.

Jag gillar verkligen det här med att vara sjukskriven och inte klara av attträffa vänner och familj. Jag gillar verkligen att må skit även mellan minaväggar här hemma. Jag gillar så djävla mycket att år efter år träna uppfärdigheter för att klara mig i ett liv som anses normalt men att jag aldrigkommer dit. För ångesten fäller mig alltid och kapar av mig på mitten.
F*n vad kul det är.

Jag vet så väl det där med att det inte går att medicinera bort problem. Jeppdet vet jag. Men om jag så kan få någon frist via en tablett någon gång iveckan, att jag kan få en form av drägligare liv. Är det så fel då?

::

Sedan är det hopplöst med allt om att få hjälp av psykiatrin när jag inte ärsuicid.
Är tacksam för chansen att åter börja på Rehabgruppen. Det är jag verkligen.

Jag är inte destruktiv, jag är inte suicid, jag har intehaft psykos på länge. Då ska man visst inte lägga tid på mig?!

Jag kan fortsätta att vanka mig äldre i min lägenhet ochdrömma om allt jag skulle kunna göra om jag inte mådde skit. Hur många år tillorkar jag med det? Hur kommer de få jag har omkring mig orka med det?

Just ja, jag kanske utförsäkras nu i sensommar. Det blir spännande att se vadsom händer då. Nu orkar jag inte ens vara orolig.

__________
och alla tår jag trampar på nu tillåter jag mig att trampa.

||

2012-02-12T10:45:00.000+01:00

Jag måste ge mig själv tid till att ta hand om mig. Inteenbart skjuta undan vemod.
Stanna upp. Öppna mitt ansikte, räta ut min rygg. Egentligen är jag nog denfegaste.
||
Min kärlek säger att jag får piggare och piggare ögon. Att de är fyllda avnågot.

Står ibland när jag vågar och tittar in i dem i spegeln. Jagser precis ingen skillnad men likväl gör det mig glad. En komplimang som sådanär bättre än någon vackerkomplimang i hela världen.

Kräla runt bland det odefinierbara

2012-02-11T09:24:00.001+01:00

Jag vet inte om det är så att vintern lyckades äta upp mig iår med eller om det är alla omständigheter runt omkring som onådigt drivit migned till där jag är nu.
Hur mycket jag än älskar vintrarna slutar det alltid med att jag mår skit. Men detbörjade inte i år med mörkret. Det tog tid på sig. Tack.

Sluter mig samman som om att jag vore rädd för att gå sönder när så inte ens ärfallet. Det enda som skrämmer mig är låsta avdelningar. Det gör inte så mycketatt kräla runt bland det odefinierbara. Det gör inte så mycket när jag vet attjag har haft det värre. Att det aldrig kan bli så hemskt som förr. Eller jo,det är klart att det kan bli. Naiva jag. Men varför skulle det? Jag har helt andraförutsättningar nu. Jag lyssnar inte på det som vill lyssnas, jag är inte rädd förmig själv. Det är en trygghet som få människor kan begripa.

totaläsch

2012-02-10T09:55:00.001+01:00

Det poänglösa med att upprätthålla och att vara dränkti det sura.
Det är väl inte den bästa kombinationen men sedan när har jag någonsin varit ien bra? Jag famlar hit och dit. Försöker skapa krafter och känslor. Men det jagär bäst på är att frottera med den hemmahörande likgiltigheten. Svära inte likahögt i duschen som vanligt för att falla tillbaka i en menlös känslogång. Nästanså jag längtar efter ångest som sätter mig i förlamning. Eller en sådan somgöra att kroppen tixar sig och jag inte får luft. nästan så att allt är bättreän detta.

Igår fann jag ivf mina smaklökar. Tuggade i mig mat gånger hundra och annat änmat. Kanske för att jag några timmar innan hade svalt sådant som läkare kallarför vidbehovsmedicin.

Allt går på tvång nu. Jag tvingar i mig en kopp kaffe på morgonen. Jag tvingaratt trä på mig kläder. Jag tvingar mig att ta hand om sopar och lite disk. Jag tvingarmig att byta handdukar och lakan. Det egalt indifferenta som sagt.

ärkeäsch

2012-02-09T13:08:00.002+01:00

Jag mår illa hela tiden så jag ägnar ork till att drickagurkvatten för jag har fått för mig att det ska dämpa ångest och att jag ska slutamå illa. Är less på somatisk skit.

Har just sminkat mig för att våga mig ut genom dörren och gå in i en klädbutik.Fy fan vad läskigt det känns. Det går rätt ok att ta mig till Rehabgruppen. Ditgår jag med mina nattsvarta ringar under ögonen och ler med munnen.

En sak att göra idag räcker gott och väl

2012-02-06T09:28:00.001+01:00

Idag ska jag promenera tio minuter bort till utkanten. Där viden bensinstation finns det en second handbutik som drivs av Svenska kyrkan.
Jag brukar då och då gå dit med onödigheter från mitt hem och kommer hem mednågot mer nödvändigt för en liten slant.
En gång när jag var för optimistisk angående hur mycket jag kunde bära stannadeen man med cykel och hjälpte mig. Han blev lite full i skratt när jag berättadeatt det var dit jag var på väg. Det var nämligen så att hans far som ägdelokalen innan och valde att sälja den till Svenska kyrkan istället för ettannat företag. Även fast han gick åtskilliga pengar back med det valet. Tänkatt det finns sådana människor som tänker på det goda och inte enbart på vinst.
Det som inte säljs och vinsten av det som säljs går till länder som har detsvårt. Inte alls som Myrorna eller Röda korset. Nu ska jag inte gå in här påvarför jag har agg gentemot hur RK behandlar sina varor. Men jag vill intestödja dem, ivf inne inom denna genre.

Denna vecka har second handbutiken alla hjärtans dagrea. Så det blir en perfektutmaning för mig denna dag. Att ta mig dit. Göra mig av med lite grejer ochkanske komma hem med något.

(Kände här redan på morgonen en liten glöd i mig. Det är inte helt tungt attstå upp och jag började göra planer av mina drömmar om hur jag ska styra uppden förintade trädgården. Få den lite duglig.)

Och så kommer jag på precis nu att det är nästa vecka det är rean. Jaja, tar mig nog en liten tur dit ändå.

Den vankande vålnaden V2.0

2012-02-05T10:51:00.000+01:00

Den lilla snön på marken gnistrade förförande igår. Lyckadespå något vis ta mig ut genom dörren och in i skogen.
”Det är så vackert!” Tvingade jag mig själv att tänka. Sedan stod jag och hurkladeut vätskor genom munnen utan att spy. Svetten dröp under kläderna så där fintsom det bör sig när det är femton minus.
Vankade hemåt och kunde inte låta bli att se det som lite rart hur kroppensätter sig på tvären mot själens och hjärnans ständiga missfall.

Den vankande vålnaden

2012-02-04T11:07:00.000+01:00

Sakta faller hemmet ned i mer och mer oskick. Min magekrymper sakta den med.
||
(Idag har jag orkat med att vädra i ett av rummen. Något som är så enkelt,något som jag vanligtvis inte kan få för mycket av)

Det vänder viskar jag till mitt lilla jag som är lite rädd. Mitt stora ärenbart trött ids inte med att se åt något håll. Äckligt likgiltig.

”So this dying slowly
It seemed better than shooting myself”

Axiomatisk argumentering

2012-02-03T08:44:00.004+01:00

Jag förstår allt så väl vad som sker. Jag förstår bara inte på vilket vis.

Igår fann jag lite energi. Hoppade in i en bil med två kvinnor och for till IKEA. Hela jag brann efter att shoppa mig tom. Men så har jag det där förnuftet som talar till mig högre och säger att jag ska vänta någon vecka till innan jag köper nya lakan och hundra glasvaser i olika färger. Att jag kan vänta till strax innan jag får nya pengar. Jag är så tråkig.
Vågar mig inte ut i skogen fast jag vet att den kurerar. Jag bäddar mig in i tankarna av den, vandrar runt. Glor på bilder jag tagit från favoritplatser. Hamnar på bilder där allt är grönt. Och mina tankar landar så bekvämt invid det gröna. Nu när det vita äntligen är här på mitten av slätten. Det jag har tjatat om. Så jag sätter en fot på vartdera stället. Uppskattar båda. Det som är här och nu och längtan till våren.
Har tappat hungern men likväl äter jag. Det väser i bakhuvudet hur dum jag är. Att jag bör passa på att gå ned alla de där kilona snabbt nu när jag ändå inte vill äta. Att sluta äta. Men förnuftet är där med och talar lugnt för mig att jag blir bekvämare i kroppen av att äta. Att svält och rasande kilon inte gör mig lycklig. Att människor behöver äta regelbundet.

Och så blir jag trött på att alltid behöva lyssna efter ett förnuft som säger självklarheter. Så ofta i olika situationer var dag. Att jag ständigt måste resonera. Att resonera blivit något som är självklart när det så sig inte bör (ivf inte över det primära).

Vilken röra av ord

2012-02-02T08:22:00.001+01:00

Vilken värme jag kände igår. Men jag trodde verkligen jag skulle svimma då jag var så yr att det var svårt att röra benen. Min kropp hackade sig och jag vågar inte ens tänka på hur min ansiktsmotorik var.

Så jag gick in på sjukhuset och möttes av den kvinnan i receptionen som alltid ler så fint. Hon kom ihåg mig till namn och allt (antingen väljer jag att se det som genuint gott eller så ser jag mig som en kroniker för att jag har sprungit där till och från i tio år. Jag valde det första). Ned för trappan till de fd kulvertarna och några steg i en korridor till Rehabgruppen. All personal var de samma, nästan alla patienter var de samma och de var välkomnande allesammans (ivf i mitt huvud så här i efterhand, Men de log mot mig. Ungefär så som man brukar hälsa på varandra på slutenvården. När det till och med är hemskt ansträngande att le. Nu överdramatiserar jag. Kanske för att jag vill så gärna att de var glada att se mig. Att de inte var likgiltiga. Vill att de ska vara det för jag blev så glad av att se dem).
Kände mig lite hemma något som jag alltid kämpar emot för att känna. Men tillät mig den känslan denna gång och tänkte att det inte behöver vara så farligt att gilla något, att jag inte alltid behöver sätta mig emot (ni vet framtida separationsångest. Allt i livet har sitt slut).

Gilla fu**ing läget och klappa sig själv medhårs

2012-02-01T08:18:00.002+01:00

Jag vankar runt. Trälar mig med mitt inre. Inte så mycket dock. Låter bli att använda hjärnan mot hjärnan. Låter bli aktion mot aktion. Låter det ha sin gång. Låter ((?) Som att jag skulle ha ett val?) det äta upp mig lagom. Så där så jag inte riktigt klarar av hushållssysslor eller bete mig anständigt.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för ångesten och dess utspel med påslag. Jag är inte rädd för att jag ska vara destruktiv. Det har jag svurit mig fri från så hårt att det aldrig kommer tillbaka.
Så jag väntar och flätar mina fingrar. Det finns inte så mycket att göra denna gång. Vet egentligen inte alls vad jag skulle kunna göra. Pillerburkar får samla damm med pillerkartor. Och jag tror strängt taget det är överhuvuden som är mer rädda än mig.

Bankar in distraherande tankar, det lönlösa.

2012-01-29T15:50:00.002+01:00

Att pinsamt slå in sig in (mer) i den redan hårt vävda ensamheten. Att ironiskt nog försöka strypa vemodet när jag i nuläget knappt kan andas.
Har vankat hetsigt samt lugnt fram och tillbaka i flera timmar, över fyra. Tvingande mig att sitta ned och lyckades i exakt nio minuter, skulle säkert bli kortare om jag inte glodde mig blödande på klockan.

Dysforin skallrar högt i huvudet och fingrar som gnuggar sönder hud. Är det inte nu som det skulle vara bra med en fungerande vidbehovs medicin?
Kroppen värker av att varit överspänd för lång tid, mina axlar vill verkligen inte dra sig nedåt i bekvämt läge hur mycket jag än försöker. Lirkar med dem, masserar, klämmer. Försöker slappna av i muskler, en i taget och jag lyckas i en halv sekund innan de åter spänns för ångestens fela. Den enda musiken jag inte kan uppskatta.

Leksmurfar

2012-01-29T10:09:00.000+01:00

bild från samlartrollet.se. en bild på en smurf som jag har.

I hets skurar jag sönder stången på svabben och skrattar åt det hela istället för att svära åt att jag måste skura färdigt golven på knäna.

Igår surfade jag runt som en toka på smurfar för att se om jag kan värdera de jag har. Kom fram till att mina går under betäckningen ’leksmurfar’ och har inte mycket till värde. Men jag ska titta igenom dem en för en och se om jag har någon raritet.
Smurfarna är nog i stort sett de enda leksakerna jag har kvar från mig som barn. Andra har försvunnit i flytt, i mina flyttar hit och dit. Och när mina föräldrar sålde villan.
Tänker ibland på alla leksaker. Skulle så gärna ha ett rum och ha alla mina gamla kvar. Ett rum för dem för att kunna gå in och titta på dem. Känna en förnimmelse av hur det var att inte må skit.

Har ni kvar smurfar från när ni var barn?

Orchestre De La Societe Des Concerts Du Conservatoire

2012-01-28T14:36:00.001+01:00

Trollar mig bort med musiken och stryker en duk och putsar en mässingsljusstake. Var utrymme i mitt hem har sin särpräglade stil. Jag är för ambivalent för att ta till en smak för att följa.
Försöker finna min tulpanvas då jag är frestad av att köpa mig lite vår. Men den vill sig inte finnas så jag eldar melonolja istället. Någon doft behövs som kontrast till den överfriska vinterluften utomhus.
Har jag nämnt att snön har kommit till mig --> Jag lever jag lever

Det är som något är införstått, något som är tryggt och varmt.

Det skenande

2012-01-28T09:31:00.002+01:00

Jag jagar skuggor tills mina ögon faller ned blinda och inte kan skilja hundarnas från vargarnas.
Gnor ut vett.

Det är en form av lamslaghet över mig. Något som saknas och något som finns. Den där elden som pyr men inte får kitteln att puttra. I vilket fall som helst har något skett som förvånar mig: Jag får hoppa före i kön till Rehabgruppen i och med att jag känner all personal samt alla rutiner. Jag ska börja där i nästa vecka och jag känner redan ett band över mitt bröst om att jag måste prestera, ivf klara av att ta mig dit på var uttalad dag. Rädsla för dissociation och dimsyn. Eller att hjärtat ska sluta slå då att den alltid slår för hårt bland andra människor.

Minns så väl när jag levde mitt liv i utopier, hur hårt jag kämpade för ett ta mig till verkligheten. Hur besviken jag nu är i verkligheten. Men hur mer sams jag är med mitt inre, med mitt lilla.

(Vill tillägga att jag är väldigt tacksam för att gå på Rehabgruppen igen)

BUHU

2012-01-25T22:32:00.001+01:00

http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/2012/01/lena-far-inget-nytt-id-kort-pa-swedbank.html

sedan kan man ju fråga mig om jag gillar människor i allmänhet eller om jag gillar enbart människor. sedan kan det utlämnas om jag är en dömande människa.

Triggad mani. Det är goa grejer det.

2012-01-25T21:38:00.001+01:00

Mättad av det sociala till max. Kaffe upp ur öronen och lugn som rinner ut från tårna till pölar på golvet som en kontrast till ångestens pölar. De speglar sig skimrande mot varandra och sugs ihop. Och jag ler; vittnar och finner att det är samspelet som är livet.
Minns inte hur många människor jag har träffat idag, minns inte vad jag har sagt. Minns inte hur många koppar jag diskat. Minns inte mycket men likväl känner jag en form av speedad harmoni.

Tack!

jag menar inte alls att pracka på er musik, så nej. ingen länk

2012-01-24T21:19:00.000+01:00

Trampar oroligt och skäller på busschaufförer. I pluralis.
For in till Tout est calmealbumet av Yann Tiersen och for hem till The joyless streetalbumet av Panoptikon Orchestra.
Försöker lugna mig till tongångar av piano, såg, dragspel och fiol. Det fungerar i motsols.
Väntade efter den skarpa solen och slogs med tankar och påslag.
När sanningar utdelas utan att säga vilken av dem alla blir jag förvirrad. Jag trivs så bra bortanför. Vill lämna civilisation. Vända mig om utan kappa och vind. Enbart för mig själv, att göra det för mig skull.
Så jag trälade mig ofri och sade ’tack’ innan jag backade ut, ur. Tiden slog hårt, hårdare än år.

Gnetkurage

2012-01-23T22:05:00.001+01:00

Det bokstavliga är aldrig sant för mig till trots svårighet med att förstå något annat.

Svär fram blåmärken och svavelos. Att hela sig med koffeinhysteri, att placera fötterna i rätt ordning. På rad. Ungefär som jag placerar allt hemma. De sakerna som tillåts att få vara framme. Analt pedantiskt. Utrymmet mellan vitorna; så långt näsan räcker. För att räcka ut tungan åt moder natur i ett vresigt barnheroism. Att vintern inte bjuder mig på det jag vill. Frusen dy saknar precis det jag trängtar efter. Att fly norr eller fly söder? Eller stanna upp och finna charmen med oxveckor som kommer att sträcka sig i månader. Allt i ett spel med natur jag inte kan njuta av.

Fast varför bryr jag mig om oxveckor?

När inte berget kommer till Mohammed

2012-01-22T22:29:00.000+01:00

[personerna på bilden har inget att göra med mig. jag vet inte ens vilka de är och ärligt så hoppas jag att förargelse inte uppstår av att de (som var i vägen för en fin vy) publiceras på min blogg.]

Mina sotade ögon behöver dränkas med det ljusa. Jag for till snön och någonstans mellan kiknande skratt och vresiga utstötningar hamnade jag tillrätta. Lager på lager skapar alltid en ombäddad trygghet och värme om än det så är gjort av det kalla.
Min kropp rör sig framåt och den pratar, formar ord som ska tillhöra en trettioåring. Men långt inne ligger något rotad och ruvandes. Tillbakadraget i väntan på attack i band med tystnad och lugn.
Det kluvna komplexa spelet med ordet ’sam’ precis före (orden tu). Och vinscharna svajar på i en outtröttande dans som för mig som lekamen, fylld av främmande. Att spetsas genom min gestalt om och om igen utan smärta. Allt är enbart en realitet av många. Fritt att dra fram en, lägga den på bordet med baksidan uppåt för att slippa möta.

Den alldagliga dagen. Jag kommer tillbaka

2012-01-20T09:19:00.004+01:00

Så jag stryker den nya gardinen och fållar, sätter upp den. Brer ut nya dukar (fast jag inte gillar dukar). Sedan skär jag till och sätter upp insynsskyddsplast på ett av fönstren i mitt vardagsrum. Det där med att bo på bottenvåning i ett miljonprojekt är inte kul. Vill inte ha någon stirrandes på mig. Samtidigt vill jag inte ha neddragna persienner. Insynsskyddsplast verkar vara en bra lösning även på resterande fönster i vardagsrummet.
Känns redan lite läskigt, som att utomhus är på mig, i mig. Som att mina väggar inte längre är så trygga. Men det vänder nog, jag gillar utomhus (emellanåt).

Det är en dag som alla andra dagar när jag försöker vara levande. Göra dugliga saker som att sortera skräp, kanske handla mat (uhh läskigt) och tvätta (det bästa som finns). För att sedan kura mig ihop under ett termotäcke och hoppas på fridfull sömn vilket alltid stannar på hoppas.
Jag har börjat göra listor om vad jag ska göra om dagarna så jag inte låser mig och stirrar mig fånig in i väggen.
Listor fungerar. Jag blir lugnare och kan ta tag i saker och få dem gjorda. Känner mig jag lite mänsklig.

Ivf så ska jag vara levande och kommer inte blogga på en vecka. Kommer att lägga fokus på annat (jaga dammråttor?). Men tillbaka hit kommer jag alltid.

Trampa bort känslor

2012-01-19T09:17:00.002+01:00

Letar mig förbi helt i misstag.

Igår kastade jag mig runt på cykeln tills jag inte hade någon energi kvar att trampa, men på något segt vis täckt i en dimma kom jag hem.
Första halvtimman bejublade jag raksträckor och plusgraderna. Det enda som var fel var att jag inte var på öde mark och kunde skrika rakt ut.

Omprioritera

2012-01-17T09:52:00.000+01:00

Följder:

Det där med att besöka tandläkare flera gånger på åretenbart som följd av att jag mår skit är mindre kul.

Igår var ännu en gång.
Har verkligen tycke för min privattandläkare men jag måste kolla upp det därmed tandläkare som är anslutna till vårdgarantin för det fungerar inte.
Att i hundra år svälja mediciner till sin egen leda och ännu må piss känns rättvärdelöst. Det hela leder alltid torr mun. Det känns som det kvittar med allaaktioner mot det hela. Specialtandborsten, fluorsköljet, salivutsöndrandesprayen, silikonbelagda mellanrumsborstarna, penslingen av specialfluor hostandläkaren. Mina tänder är inte glada. Och jag får därav förakt mot minatänder.
Sedan där det med att jag är väldigt oral av mig hjälper inte heller, måstetygla mig att inte ständigt tugga på något eller alltid ha en kopp kaffe ellerte. Det funkar inte. jag får helt enkelt skitat i det lilla lilla lugnet som tuggandet tillför kroppen.

Allt ska ske nu, inte senare

2012-01-16T10:36:00.003+01:00

I förra veckan slog jag numret till min kontaktperson ochfrågade varför hon inte hade ringt i mellandagarna eller här efter nyår. Fick ingetrakt svar på det men fick svar på att hon inte vet när jag kan börja i Rehabgruppendå det är kö. Sedan pep jag ut, eller nä, snarare med en hård och markantstämma sade att jag mådde skit. Fick ett ’jaha’ till svar och ett löfte om atthon ska höra av sig någon gång i framtiden. Obestämd framtid.
Kröp ihop till något litet för att rygga mig upp och vara förbannande. Hatar detdär med att försöka nå ut när jag mår skit och inte bli bemött. Och jag behöverännu träffa min läkare som jag har haft sedan augusti men inte hört ett ljudifrån. Trots alla sjukligt många rop via internpost. Trots att jag vände mintill enhetschefen.
Vad ska jag göra? Ids inte.

Har sådan djävla lust i att skita i hela vården. Flytta tillkräftans vändkrets (för jag har en hangup på att jag kommer må bra av att levarunt den, även om jag aldrig ens varit i närheten mer än i tanken). Men jag äroch har varit sjukskriven hela mitt vuxna liv och det innebär att jag inte ärtät -->Hur ska jag ha råd att flytta och överleva tills jag får bostad? Hinna lära migspråk så jag kan skaffa mig någon form av försörjning.
Vissa dagar vill jag vara en bohem med smuts bakom öronen som tror allt lösersig med enbart en flygbiljett. En sådan som skiter i att bli insektsbiten isamband med att sova på en parkbänk. Nu är inte jag inte bohemisk i den gradenoch egentligen vill jag inte vara det, vill inte vara något annat än den jag är.

(Sedan kan jag faktiskt dra på smilbanden angående mig själv. Att jag får ettnej till det jag vill ha nu, att jag sätts i ovisshet och därav sätter flyktinstinkterna in. Och det måste vara något drastiskt som att flytta till någotså ovagt som en vändkrets som jag aldrig har varit i närheten av mer än foton. Därefterfinna problem med det hela så att jag sitter kvar på min stjärt och är ingetannat än missnöjd.

Att jag låter utomstående styra mitt humör enbart för att deär lite av maktfolk med trollstavar när det är jag som besitter mina känsloroch i slutändan just jag som styr dem, jag som lägger dem tillrätta inte deraspekande fingrar.
Visst skulle det vara en trygghet med bryt från vemod och socialisolering attkomma till Rehabgruppen. Det kan jag inte neka. Utmana ångesten för att brytaned den. Visst skulle det vara bra att träffa min läkare och få fungerandemedicin och behandling. Det kan jag inte heller neka. Men om jag ger mankentill och sätter mig i perspektiv från svallningar kan jag inte då göra det helasjälv?)

Derangerad

2012-01-15T10:44:00.000+01:00

Det närmar sig med stora steg som av en jätte, det därsom är som balsam för själen.
Så nu talar jag i något som må låta de likt äckligt hurtigas tungomål, det skiterjag fullständigt i.

Aldrig att glömma det där med att le.
De falska kan bli äkta och hur vet man om man inte prover gång efter gång. Skamden som ger sig.

2012-01-14T10:47:00.001+01:00

Dödar hopp genom att döda tid för det är det som skiljervärldarna åt.

Kapten Skalle

2012-01-13T10:26:00.001+01:00

Antingen har jag helt oklanderlig inredningssmak eller rakt tvärtemot. Jag gillar motpoler så kan vi inte säga båda?
Hade gått och spanat på Kapten Skalle länge och så fick jag honom i julklappwhoho!

[psst.. det där med att klicka på bilderna jag lägger upp i bloggen leder till en större formation utav dem.]

Neddrivande utan nedbrytande

2012-01-12T10:24:00.000+01:00

Det sticker i mina ögon, svider som de saknar karaktär. Lättregn utomhus och ett klockslag som talar om tvättid närmar sig. Mina fingrarrör sig, de kramar sig ihop och skapar knytnävar för att jag löser upp dem ochigen och igen kramar de ihop sig.
Om jag varit någon annanstans i livet skulle jag göra utspel utan att tänkaefter. När rakblad skär djup ned för att trolla fram blå stygn. Pengar somrullar iväg och tillbaka rullar det in onödiga saker från affärer. Eller varförinte hundra öl? Nu är det inte så, jag är inte sådan. På sin höjd tröstäterjag. Fast det gör jag visserligen var dag mest pga sökande efter lugn och döva panikhungernvilket piller medför.
Istället sitter jag med noll aktion och fingrar som vill bli knytnävar och ögonsom svider för att jag inte vet hur man gråter utan en för markant trigger.

Fast jag mår rätt bra idag; missförstå mig rätt.

Beedigande

2012-01-11T10:06:00.000+01:00

Med sävlighetens bortfall hackar jag mig fram i konturerna. Bitsktsvärandes mot utspel och avsaknad. Det ostämda gnisslet från felor i skallenfår spela för tomhet och jag biter ihop mina käkar hårt. Som jag alltid gör. Trasslar in mig i baktankar som bör ligga hårt svurna under skärpans blockader.
Så jag har plockat bort julen, lite för sent. Trettondagen gick mig obemärktförbi och i samma veva några dagar till. Såg enbart allt flimra förbi i en utoch invänd ultra rapid. Då när jag inte blundade.

in contumaciam

2012-01-10T10:47:00.000+01:00

Jag tixar runt när jag är ensam. Huvudet vrider på sigsnabbt år sidan, munnen slänger ut de konstigaste meningarna, gärna tre gångeri följd. När jag inte är själv lyckas jag på något vis låsa utspelen. Tack.

Det är det svidande som svider för hårt. Det fräser ochfräter runt i mitt blod. Slår larm i hela min kropp. Men som alltid sätter jagspjärn mot min dumhet.

Har nog inte träffat någon av mina vänner sedan början avdecember, eller var det i november? Jag och fader tid går aldrig hand i hand. Jagmissar så lätt. I vilket fall så sitter jag och tittar på min mobiltelefon iväntan på ett samtal från en fin. Hon opererar sin höft i min stad idag. Så jaghoppas på att hon orkar med att ses en stund idag eller innan hon far hem. Jag förstårhenne om hon är för trött, jag förstår precis. Håller tummar och tår, tänker enbön.

Och hon som är för smart för sitt bästa har en ny blogg -->hondjävul. Namnet bedrar, hon är allt annat än det. Jag är så glad att vi harmötts även om tiden vi hade ihop var fel, men i och med det hela kan allt barabli rätt nu och längre fram.

(Har jag någonsin nämnt att jag är en obotlig optimist somenbart fördömer min hjärna men tror på precis var annan styrka i livet? Tror tveklöst.)

Master and servant, i dåtid

2012-01-08T10:55:00.003+01:00

Vi barn från klockarängen hade växt till och börjat ilågstadieskolan i en mindre klass med andra kullar av barn.

Denbarackliknande byggnaden klädd med röda träplankor rymde tre klassrum, ett förvar årskurs. Och en gymnastiksal som fungerade som matsal när borden fälldesned från väggarna. Större än så var det men det behövdes mer i villaområdet därvi bodde, barnskarorna växte för var år.
När vi nått andra årskursen, skulle skolbyggnaden expanderas för att ge bästamöjliga förutsättningar för oss barn men som alltid vid byggnationer tar dettid och det tar utrymme. Maskiner körde sönder fotbollsplaner och de andragräsmattorna. Kvar var lervällingar i höstväder. Men det stoppade inte oss barnsom hade fantasi upp över öronen, vi begav oss till ängen intill och hämtadehögt klippt gräs och byggde halmkojor i björkdungen. Två kojor, en förflickorna och en för pojkarna. Det tog ett litet tag innan jag fick vara medtill fullo med att bygga kojan och de master and servant liknandelekarna som följde med hela routen. Sofia, populär pojkflicka som hon var fickvara med i båda kojorna.
Dessvärre leddes allt till intriger och bråk på grund av lekarna. Vår frökennystade i det hela och avsatte följande förmiddag åt att riva de husliknandekojorna av halm, de som vi lagt all vår energi i att skapa under åtskilligatimmar och dagar. Att riva var lösningen. Vi kunde istället enligt henne spakaboll på asfaltsplanen (som även den var lerig efter maskinerna kört runt påden).
När det blev följande dag kom Niklas till skolan som varit sjuk ett tag ochinte deltagit i byggeriet. Därav ville han inte hjälpa till att riva kojorna.Vår fröken blev vred och gjorde något som man inte får göra. Alla stod vigapandes och förstod inte någonting, hur kojorna hade lett oss till bråk, vibarn mot varandra. Hur vår fröken kunde förändras till något bortanför. Vifattade inget.

Nu som vuxen förstår jag ännu inte människors utspel och jag har slutat attförsöka förstå. Jag minns mycket från när jag var liten, men inget från mittliv som äldre. Jag är inte bekväm med att umgås med människor, speciellt istörre samanhang. Jag förstår inte hur andra fungerar och resonerar och vargång jag träffar någon som är som mig blir jag alldeles lyrisk och varmt kär.Senast var i sensommars i Berlin då jag träffade en svensk kvinna som bosattsig i just Berlin. Hon och jag var exakt lika. Vi kramades hela kvällen ochhamnade på golvet på hotellrummet där det var tänkt att jag skulle sova, viskålade och höll varandras händer. Ja, jag blev som sagt lyrisk.

Titta! Hon ler

2012-01-07T10:14:00.001+01:00

Så jag känner mig främmande inför mig själv i och med attvakna upp i en form av lugn.
Trasslar av mig illaklädda tankar och tvår bort ångestens essens. Idag ska jagtill den bästa av alla människor; min mor. Precis som när jag var liten får jagvälja vad vi ska äta och jag kommer att njuta av henne mat och min kärlek skamed till mor han likaså. Och jag älskar att jag kan njuta av de jag älskar, attjag kan delta, dela med mig, sitta och njuta av deras närvaro och ord utan attjag dör inombords. Att så mycket kan ändras på några år. Vad kan då inte ändrasmer på år framöver? Kommer jag att sitta där vid bordet och tala om ett arbetejag går till var dag? Eller säg, har jag då en utbildning av något jaguppskattar? Kommer jag ha de där barnen som jag så gärna vill ha? Inget av demkänns omöjligt även om det kan kännas långt borta men ändå så nära.

Idag tänker jag inte svära och fräsa. Jag ska inte ens blipissedoff utav ruset jag får av en av mina piller som jag snart ska ta. (Kommeri snar framtid ändå att ge upp dem och inte ett mirakel sker. Vi är interiktigt överens där, läkare och jag, om att ta tabletter på klockslag. De skiteri mig. Varför ska jag lita på några ord jag får under en timma, en eller tvågånger om året?)

Istället/med den stora tomheten

2012-01-06T09:42:00.001+01:00

Regressionen till dumhet. Alla lekar som har lekts alltefter mallen av trasdockornas igensydda ögon. Det svidande med medvetandet.Volymen av insikt. Där emellan står den digra tomheten där var lem hänger ochingen frågar sig hur eller varför. I en värld som är stöpt för den imbecilles;utan räckvidd och bredd. När det outvecklade är normernas norm. Slagordet somekar sig genom, mellan och förbi öron där inget kan fastna. De gråtande med detfrätande i var ven gör tappra försök till att karva sig till nivå för samfundmen möts av motpol. Alla binära ting som magnetiskt skjuter sig ifrån när islutändan var själ vill klaffa. FAN! Vad hände med ekvationerna?

Skådningar av något större

2012-01-05T10:03:00.000+01:00

Så länge det finns mytologiska förklaringar för livet ochnaturen. För gott och ont kan jag snosa med näsan ovanför kanten på täcket ochvara lugn. Det ligger inte hos mig att finna explikationer och tolkningar. Jagär då i en frist från att försöka vara vid medvetande; att allt det onda ivärlden inte ligger hos människan, att det goda (säg ouppnåeliga?) är en skänk.Jag behöver inte vara något. Enbart andas med i ett spel av skådningar av någotstörre. Jag är den lilla skiten och den unge ninjas lidande ärprecis vad jag alltid har farhågat; en droppe i havet, inget att ödsla tid på.Fuck!

Psykiatrin har förstått det. Det är enbart jag kvar. Jag somlever mitt i mig, fast med min kropp. Men hjärnan som smittar blodet och sätterallt i rusning (gillar inte att tala om hjärtat. Plump pump, mage bröst sägermer). Jag lever i denna kropp. Därmed måste jag lära att inte lyssna på den.

42

2012-01-04T17:35:00.003+01:00

Jag stannar upp och låter det nya året inte rusa iväg. Skär avalla tåtar och stiger ut från min kropp var gång den nya medicinen sväljs. Elektriskarörelser, det swoschar till och jag sugs tillbaka. In i ett vadderat stadium. Såjag väljer att röra mig genom det värsta rusningen. Trampa mig arg ochsvärandes genom lera och hårdpackad snö med ett vattenlager ovanpå. Januari bjuderinte på någon charm men jag plockar likväl med mig skogen hem innanför minaväggar och förser med vatten som är varmare än de få plusgraderna.
Därefter; att falla ihop till en ynk, skaka sig till sanns. Svära sig rakryggad.Sluka kaffe tills ögonen får liv. --> Somna utan att undra.

Den infantila filosofin

2012-01-04T10:04:00.001+01:00

Det där med att ständigt förundras över allt i livet. Då menarjag inte enbart naturen skönhet utan precis allt, hur det går ihop och fungerar.Att ställa sig frågande precis som ett litet barn som lär sig hela livet, nyasaker sekund för sekund.

Det vänder och vrider sig i mig och jag känner mig som enliten fjant som inte förstår något. Tankar far fram och tillbaka mellanövermäktigheter.

Nya året med gamla löften

2012-01-02T10:21:00.003+01:00

Det finns snö utanför mina väggar. Fingrar kommer snartknappa in blocket.se och leta längdskidor. Jag ska ha de där skidorna även omdet är så att snön töar bort för fort. Kan sätta mig på en buss till snön. Det ärinte krångligare än så.
Avsäger mig som alltid nyårslöften. Mitt huvud är ständigt, året runt fullt avlöften gentemot mig själv och andra. Varför skulle ett eller fler löften somklubbas under ett tolvslag vara mer värda?

Gott nytt år!

2011-12-29T10:31:00.001+01:00

Bittida imorgon far jag till Dessau i östtyskland ochstampar till hård elektronisk musik. Kommer hem nästa år, helt förmodligentrött.

Till det här nyåret tänker jag inte ropa till mig och mina kompisar medsorgeögon att ”i år ska vi klara det!”. Har ropat det för många år till spottoch spä. Jag ska klara det likväl utan att skalla och skalla in skallen ifalskt hopp. Tomma ord men för den delen betyder det inte att jag hyser destörsta känslorna av att jag hoppas alla finner frist. Jag hoppas de som inte konstantslåss som sitt inre också får harmoni och lycka. Jag vill hela världen väl ochom jag så kunde skulle jag krama var människa. Jag vill det här året få krafttill att ta upp kontakter jag har förlorat. Få det gå ihop med min svidandekaraktär.

Genetiskt minne, arvet jag inte bad om

2011-12-29T00:12:00.002+01:00

Ser mig själv i varsläkting och undrar vad det är som är just jag. Vad det är som inte är de ochvad som har gett dem en beteckning och varför inte jag kan ge mig en själv. En egen identitet.

Ser på naturprogramoch får lära mig arter som har minnen i generna. Det lugnar mig och förklararvarför jag minns saker jag inte bör minnas, varför vissa känslor väcks av vissmiljö och situation. Nu talar jag inte om de som triggas igång av saker som skett mig.Nä, det är just samma visa med specifikt vissa saker. De som sätter mig iförvirring och längtan, trollar bort mig i världar som inte kan betecknas sompsykos eller dissociation. Jag tappar inte tiden, jag finner den. Tid somaldrig har nått mig men som jag likväl äger.
Med att tro på själen tror jag på minnet.

Begynnelsen

2011-12-28T09:52:00.000+01:00

I skogen luktar det inte enbart mylla utan även virke frånde träd som skördats av stormen.
Jag trasslar mig runt och promenerar bort utanförkroppen upplevelser och denförsta och värsta skallningen av den nya medicinen. Igår begav jag mig till ettelljusspår där jag inte har promenerat på två år. Och jag smälte av harmoni.Tror mig vara gjord för rörelse och det finns inget skönare än att vara i det,speciellt när jag besitter kapacitet av att ta mig utanför dörren och njuta.
Reagerar till på vackra träd och just de vackra och speciella träden får migalltid att tänka på Ylva. Jag brukade reta henne för hennes fascination av träd.Nu förstår jag henne. |och jag älskar och jag saknar och jag blev så glad förkortet|

Det är ännu barbacka. Den lilla snön som föll ned häromveckan blåste ochregnade bort fort. Jag som i år hade tänkt mig att köpa ett par begagnadelängdskidor; men det är inte januari än. Tiden finns. Minns mig som liten ochhur mysigt det var att bege sig ut i spår med en termos o’boy i ryggsäcken.Kanske väcks längtan efter telemarksåkning om jag börjar komma ut medlängdskidor?! Vill så gärna komma tillbaka till samma brinnande känsla jag hadeförr för olika saker, passionen.
Om universum, världen skapades av ett urämne, en grundstomme så måste detvarit den brinnande känslan. Den som inte går att ta på.

Den ständiga envigen (i väntan)

2011-12-27T09:28:00.000+01:00

Drömmer hemska drömmar så där på morgonen så de kännsverkliga när jag vaknar. Kaffet är färdigputtrat och jag undrar vad som händerefter nyår, om jag får börja på rehabgruppen, om jag kommer få någon läkartid ifebruari som den inhoppade extra läkaren tyckte jag skulle få. Tala om hurmediciner fungerar (för han hade inte kunskap till det, han fick ringa en annanoch rådfråga innan han skrev ut recept). Tala om behandling (för han hade intekompetens att sätta mig i kö). Känner mig tvemodig. Det där med att tro på attjag kommer få träffa min läkare i februari är något jag inte tror på. Jag harenbart trott på fungerande vård under två års tid. Jag har enbart trott på enfungerande läkare och jag saknar honom ofta. Ibland kändes det lite som att hanblev en vän/föräldraförebild. Något tryggt som alltid fanns där. (nu ska jaginte gå in på en lång harang över hur bra han var och att jag alltid kommerkänna tacksamhet gentemot honom. för hur mycket han än stred och hjälpte migsatte sig i slutet politiken emellan) Jag förstår honom att han valde avslut frånpsykiatrin. Jag förstår honom, vill kunna göra samma sak. Jag har försökt detmen fått svälja min stolthet och inse att jag behöver hjälp. Nu får jag somhundra gånger tidigare svälja min stolthet igen och kämpa för hjälp.

Annandag kärlek

2011-12-26T10:05:00.000+01:00

Fick en underbart fin jul som alltid!

Efter att farit timmar in i mitten av landet med tåg frånvästkusten kom jag hem till storm och kärlek. Det brakade och dundrade avvindarna och jag kände allt att jag levde.

Min kärlek är öm och vacker, jag kan aldrig sluta atthänföras över de känslor jag får och de som jag besitter.
Nu sitter jag med ett hjärta hårt bultandes av komprimerad frid. Det bultar såhårt att jag ser luften vibrera kring mig. Hjärtrusningarna som knappt stannarav ens till sömnen. Att tillföra nerverna glädje, skenglädje och skenande puls.
Stormen är lugn och himlen skirt blå. Jag ska traska i en timma. Lugna det jaghar tillfört.

Dunderglögg och kattskatt

2011-12-22T12:37:00.001+01:00

Har tappat upp glöggen och styrt i ordning två flaskor somska ges bort. Tomtarna är färdigtovade och alla presenter är inslagna. Snart sätterjag mig i bilen och far till västkusten och firar jul med bland annat denna rundaboll.

GOD JUL!

eljul

2011-12-21T18:16:00.000+01:00

Vad kul det alltid är att sätta in ny medicin. Fan vad kuldet är med el-stötar genom överkropp och ansikte. Total trötthet ochfyllekänsla. Kul Jul! Går i strid mot att klara av de här första veckorna. Ska klaradet; sedan skrika och skälla om det inte har blivit bättre. Helst vill jag varatyst och känna frist, det är i det stora hela det enda jag vill här i livet. Tystnadoch lugn. och några små barn som drar i min kjol och vill hakakor.

finna lugn utan avslappning

2011-12-21T09:27:00.002+01:00

När jag hela tiden går spänd för att inte tappa balansen,försvinna in i andra världar. Hålla barrikader mot tankar, känslor, minnen. Detblir det svårt att slappna av totalt. För när jag väl gör det anfalls jag avallt på en och samma gång. Därför att slappna av lagom för väckelse av harmoni lämnarmig ensam för bakslag; jag vill vara kvar i verkligheten inte tappa bort migsjälv, inte tappa tidsrum och nutidsminne. Men idag ska jag försöka likväl, sehur det går. Skam den som ger sig.

Per oral administrering

2011-12-20T06:32:00.002+01:00

Lustigt nog fick jag inte träffa min nya överläkare för hanhade inte tid. Det var en form av läkare som hoppade in vid extrafall som nunär det är läkarkaos (läs läkarbrist/för många människor mår skit i dettaland). Det gjorde mig inte allt för mycket att det inte var min nuvarandeläkare men på något lustigt vis kom jag hem med en ny medicin, något jag intehade tänkt mig. Kom hem med medvetande om en diagnos som jag inte kände tillsedan tidigare men stått och skrikit i min journal.

Sedan är det ju så att jag inte gillar diagnoser ochstämplar men denna gång blev jag brydd och ledsen. Skakar av mig. Mina insikterbehöver inte betäckningar. Jag är inte dum, han hade inte behövt berätta förmig.
(Och är det odelat jag som kan se det som frihet att inte käka sig dum i huvudet på piller? Fast sedan är det enbart jag i slutändan som trycker ut dem från kartorna och stoppar dem i munnen för att svälja.)

Den där läkartiden

2011-12-19T09:44:00.002+01:00

Att tjata på personal så jag fick numret till enhetschefen. Attringa henne och att hon utan problematik hörde av sig till min nya läkarelönade sig.

I fredags fick jag ett samtal om att jag kan få en läkartidjust idag. Snabbt tackade jag och sade självfallet ja till tiden. Men nu sitterjag som ett orosfån, driven av bortanförförvridningar och lamslaghet. Tappat talförmågaoch känner hopplöshet. Men jag kan vara smart, jag vet att jag alltid blirnervös inför läkarsamtal så jag har redan skrivit stödord. Skrivit det så jaginte behöver tappa mig precis innan chans för uttryck.

2011-12-19T08:41:00.000+01:00

efter inatt tänker jag aldrig mer sova. jag misstycker att gå sönder av en sådan sak som nattmaror, det ligger bortanför.

Det goda

2011-12-18T19:45:00.003+01:00

Är sliten och trött men det var planerat.

Blev alldeles tårögd i torsdags när det var sista dagen påprojektet. Vi på ett papper var som alla hade skrivit snälla saker om varandrapå. Det stod så himla fina saker på mitt att jag ville krypa ut ur mitt skinn. Menjag stannade och tillät mig att ta emot dem, låta dem blanda sig in i min kroppoch stanna där som en mysig boll i magen buffandes mot det svidande.

Far och flyg

2011-12-15T06:55:00.003+01:00

Det är så mörkt när regnet och blåsten har tagit bort denlilla snön som föll och lade sig på marken. Den som inte ville stanna kvar ochviga sinnen till ett lugnare kondition.
Jag ska snart trassla i mig en kjol och blus. Vill vara lite sött fin när detär sista dagen. Nervös över om jag ska uttrycka min tacksamhet gentemotpersonal och mina medmänniskor på projektet. Sista dagen. Vet inte hur jag skauttrycka det; när jag väl uttrycker mig blir det alltid för lite eller alldelesför mycket. Jag skulle lätt kunna skaka fram ett tal som skulle värma alla menjag vill inte att det blir så att jag håller tal, jag vill kunna uttrycka migutan det. Får fundera över det hela till musik i hörlurarna under den längrebussfärden dit. (sedan det där med att jag nästan känner mig skyldig till attuttrycka mig kan jag juh också fundera över)

Inatt, eller nja, snarare på morgonen vid halv fyra sätter jag mig i en bil motflygplatsen. Fan vad jag ser fram emot att få annan luft, annan natur och andrabyggnader, konstruktioner. Känner mig inte ett dugg sugen på att se band ochdricka öl men det passar ofta in i mallar så det blir nog bra.

seperationsångest

2011-12-14T06:46:00.000+01:00

Det där med separation. Nu är det dags igen. Imorgon ärsista dagen av projektet. Visserligen är jag välkommen tillbaka efter nyår, mendå är det en ny grupp. Jag gillar inte att släppa in människor för mycket. Menlikväl sitter jag här och känner att jag kommer sakna dem jag har gått med härfrån september fram till nu. Som vanligt när jag hamnar i situationer dylikdenna tänker jag alltid att jag ska vara likgiltig och egensinnig, inte bry migeller väna om någon. Slippa känna saknad när det tar slut. Men likväl sitterjag här precis som alltid och saknar i förtid.

vankar i periferin

2011-12-13T10:18:00.001+01:00

Jag trollas bort, ingentingskapet med att hålla sighel via pepparkakor och julmust. Jag svär och fräser. Hugger av och tuggar imig. Vasst. Jag promenerade igår långt och länge tills fötterna krampade ochjag kom hem med mer ull att tova. Idag är en skön dag för jag har tvättstuganoch får all textil rent. Den freudianska biten av det hela, reningsprocesserna.Har slutat att skrubba mig blodig i duschen. Det var flera år sedan. Jagtvättar maskiner med textil istället. Och vankar fram och tillbaka mellanrummen, att vanka mig ut ur det låsta.
Och alla svar ligger vankanta och väntandes på mina ögon, mun och fingrar. De försig bort till periferien istället, i ett infantilt hopp om att slippa. Nätternatalar om något helt annat.

Att älska sin mor

2011-12-12T09:09:00.001+01:00

Det är så skönt att sitta hemma hos mor med ett glas vin ihanden. Tala om allt från allvar till resor och Josef Frank. Hon försöker fåmig att ta emot någon av alla de underbart fina juldukarna hon har. Jag väserifrån att jag inte vill ha någon julduk, att det inte passar sig med broderieroch en ninja; men likväl när jag är hemma igen på senkvällen har jag två löparei min famn, neutrala och obroderade. Vi kan tala om så mycket jag och min moroch tacksamheten över vår relation tar aldrig slut, den bubblar sig upp medtårar i ögonen av all ömhet och glädje jag känner. Och behaget över visshetenom att det är för alltid.

Vida vidder

2011-12-10T09:55:00.001+01:00

Att vandra i trollskogar och lyssna efter förnuftetshammarslag, ålderdomliga visheter som så lätt viskas bort mellan öron därtomrummen ekar mest. För hjärtslagen når inte fram, aldrig ut ur skinnet föratt dela med dess näste.
Såsvunnet fixerar sig ben framåt och tårar syns på var sten blandat med rimfrost.Att drunkna i den nobla storheten så jag blir till en liten skit som begravsmed termometerns sakta pickande uppåt. Grader utanför de mentala. Att skala signaken, att skära upp sin kropp på skaren. Skrika sig hes till dövhet näregentligen träden niger för mig precis hela tiden, niger sin skida och talar omdet hårda. Att precis allt kan överleva.

|error|

2011-12-08T09:40:00.001+01:00

Jag tänker inget, jag känner inget. Och sedan var det ju såatt även snön kom till mig här i mitten av Sverige.

torrtovning part 6 & 7

2011-12-07T10:16:00.001+01:00

Och så är det två tomtar till som är gjorda. Några till skagöras innan jag är nöjd. Men mer ull behöver köpas och då måste jag våga migiväg, vilket jag egentligen vågar för jag vet att det inte är farligtnågonstans och att känslorna som kommer med allt är precis ofarliga. Allt ärenbart en idiots dans i försök med att tygla.

faller sexton år tillbaka i tiden

2011-12-06T09:55:00.001+01:00

När jag var tretton och satt i mitt flickrum med ljuslilatapeter och lyssnade ”It's sometimes just like sleeping | Curling up inside myprivate tortures”. Jag var låst av min kropp som jag mer än helst i helavärlden ville krypa ut ur, ifrån smärtan som jag ansåg att den gav. ”I nestleinto pain | Hug suffering | Caress everyache” Det är inte så stor skillnad från nu, fast på helt andra vis. Idag vaknadeoch hade just hela den låten spelandes upp för mig i mitt huvud och självfalletfaller jag tillbaka i tiden. Faller tillbaka till den lilla urmärglade jag somtonåring där jag alltid satt på golvet med affischer stirrandes på mig. Van Goghssolrosor, några gulliga djur urklippta från almanackor och en poster på en futuristiskBjörk vars toner alltid slet mig ifrån verkligheten till ett ouppnåeligt rikesom jag fick tassa utanför och enbart vittna genom glipor, men det vartillräckligt.
Sedan faller jag över utan att hamna mitt i, faller över tonårsångesten. Tänkerpå vilse jag var och hamnade inte rätt förrän nu. Att mitt tonår skulle vara sålång, så bökig. Men jag är inte bitter, den har tagit mig hit och jag skullealdrig vilja byta bort den. Där jag är nu, den jag är; att jag älskar migsjälv. Det är mer än värt.

syster skulle förstå precis varför jag grät just den stunden

2011-12-04T09:48:00.001+01:00

Det är den fjärde december och snön har ännu inte fallitned.
jag målar mina naglar röda och känner lite befrielse över att jag fick gråtalite igår. Det blev till Harry Potterfilmen, den sista. Är inte riktigt vän medde filmerna då jag förtrollats (haha) av böckerna mer men det var någotspeciellt med sista filmen. Skulle vilja göra ett foto från filmen på en vissfras som jag har jag har börjat böla av var gång när jag läser boken och nuäven i filmen. Syster förstår mig precis när det gäller den frasen. Men nu hannjag lämna tillbaka filmen till uthyrningsbutiken innan jag hann spara denbilden, så det får la bli senare någon gång när jag äger filmen som jag tar ettfoto och troligtvis lägger upp den här. För man kan ju inte få för mycket HarryPotter på Internet?

enkla ord gör mig glad

2011-12-03T10:07:00.001+01:00

Det var så gulligt i torsdags att jag blev alldeles rörd närflera sade att de hade saknat mig på projektet under den tiden jag hade haftdet svårt att ta mig dit. Åhh det hade jag aldrig trott.

Den bitterljuva följden efter insikt

2011-12-02T07:29:00.001+01:00

Skingrar orosmoln och kryper in i en utopi av avund. Att trotsa det inpräntandeoch lyfta på var sten och finna sin egen övermäktighet; svära eder tills enbartbotten syns och allt är fritt för transmigration form av återbyggnad.

Ser dåtiden i var blinkning, det som är främmande svunnet. Jagdöper dem i färger. Tid gul. Och ett samspel behöver inte längre kriga sigfram. Men att döda allt vidkommande.

för gammal

2011-11-30T10:11:00.001+01:00

Trött på att stå och stampa, att inte hitta ut.

Brev om läkarsamtal som dyker aldrig upp och jag fattar inte riktigt vad minkontaktperson menar med att jag har blivit för gammal för att tala med hennemen får ändå tala med henne. Borde fråga vad det gäller för tidspremisser såjag slipper (är det efter årsskiftet?) att få ett nej när jag ringer, ett nejnu är du ensam.
Sådana där enkla saker blir ibland svåra att fråga när jag inte riktigt villkunna känna vid svaret.

Rymmer till Belgien om två och en halv vecka

2011-11-28T10:14:00.001+01:00

Den sextonde tidigt på morgonen går flyget från Arlanda tillHolland och därifrån blir vi hämtade med bil och åker till Antwerpen. Jag serverkligen fram emot det, det är vackert och människorna där är supertrevliga. Bramusik och god öl. Självfallet kommer jag i stort sett enbart vara på klubben/festivalenoch inte hinna med stan så mycket alls. Men jag kommer att finna de småstunderna och njuta av dem tillfullo, insörpla en annan atomsfär än vad det haratt bjudas på där jag bor här hemma.
Jag har redan reseångest, mest över hur jag mår i dagsläget och hur jag kommermå där. Kanske gömmer jag mig backstage och tjötar med de andra där och enbartgår och ser några av spelningarna kanske mår jag helt förträffligt när jag är ien helt annan miljö, kanske trollas jag med av gott sällskap av de jag känner,de ansikten jag träffat förr där och alla nya. Det är inget jag kan svara pånu, det får jag se först när flyget har landat. Så jag försöker släppareseångesten och fundera på vilka kängor jag ska ha (tar ca en minut) och seallt som ett härligt bryt från vardagen; för det är egentligen precis vad detär. Är glad för att åka.

Funderar på att ringa min kontaktperson och fråga om jag får komma någon dag iveckan till rehabgruppen då det är djävulusikst svårt att åka ut på vischantill projektet om dagarna.

Fjärde och femte försöket

2011-11-26T22:18:00.001+01:00

Jag bad om hjälp att komma till hantverksaffären och nudricker jag mellanöl i den slitna byggnaden och har skapat två tomtar. Heja. (de har grå kropp)
Det där med att tova med nål är nog det bästa jag har kunnat börja göra. Jag behöver inte sliter inte sönder mig med att räkna konstant, att räkna varsekund och ständigt ha full kontroll. Dvsjag kan andas utan markant vånda.

Det tog mig tre timmar att ta mig för att vara utanför dörren under tio minuter

2011-11-26T09:29:00.001+01:00

Igår Svårheten med att andas och vindarna spikade den enaspiken efter den andra i luften och en kista skapades kring mig. Rörelseschemathackade ikapp med andetag och jag ville skrika rakt ut för att få utrymme, men likvälblev det flykt till min ytterdörr och låta sanningarna stanna utanför den. Mellanmina väggar dröste jag ihop till ett ynkligt ting och svor för att jag hatarverkligheten, att jag aldrig komma att lägga mina ögon på den igen, att minahänder kommer stryka längs andra strukturer.

Idag Letar våldsamt efter greppbarheter och ljusningar;tänker på det jackie skrev häromdagen i sin blogg ”jag ignorerar ångesten och tänker regnbågsfärgade tankar. mitt husmorstips.”. Det ska följa mig, barneti mig som alltid försöker göra sig hörd ska få träda fram med sin envetenhetoch tillsammans ska vi vinna mot tiden. Vi ska vinna mot dagen och vaggas inmed natten i ett lugn och somna hopkurade.

ninja goes disco

2011-11-25T10:11:00.001+01:00

varför inte ägna en fredagsmorgon åt att skråla med i den ena pet shop boyslåten efter den andra? försöker peppa mig till att snart komma ut genom dörren och möte livet lite (går sådär, dvs inte bra). världen känns inte riktigt lika läskig idag, vet att himlen inte komma falla ned och krossa min existens.

tillåta att beklaga mig via en telelinje

2011-11-24T09:08:00.001+01:00

Det verkar som en av rosenbuskarna i min trädgård hämtar siglite lite grand efter framstövlingen av mitt hyresbolag (de som köpte upp mingård efter att allmännyttan sålde ut sig själva trots protest från precis alla)då de kapade precis allt, buskar som träd och lämnade en leråker som de ramadein med små små, riktigt pyttesmå intetsägande buskar. De nya buskarna kommermed all säkerhet bli stora, stolt vackra skapelser när år går. Dock väldigtmånga år.
Försökte nå min kontaktperson igår men hon var inte på jobbet, idag är hon emellertiddet. Så efter att mitt kaffe är uppdrucket ska jag ringa och beklaga mig. Beklagaär ett ord jag inte riktigt är sams med men hon har inbjudit mig till just detså jag tänker ta vara på den inbjudan.

Ringde min fina mormor igår, är lite för dålig på att ringahenne med tanke på hur mycket jag älskar. Fick tala i hela nio minuter medhenne och två minuter var säkert tjat från min sida att vi kan prata hur längesom helst, att det inte alls är dyrt, att det enbart rör sig om några kronoroch ören men hon är inbiten på att tala kort just pga att hon ser telesamtalsom för dyrt för mig. Det är något som inte går att rucka på, alltid precissamma visa när det gått lite mer än fem minuter. Hon är en säll klocka minmormor.
Sedan funderar jag på det där med att bli plakatfull för då kanske jag kangråta och det skulle vara djävligt skönt tills jag kommer på att jag ärplakatfull och att gråten bitvis är falsk. Så jag lägger det åt sidan ochistället fortsätter att gå och trängta efter att gråta.
Tack alla ni för att ni finns. Tack ni som även finns för mig och inte läserhär. Mitt hjärta slår extra slag för er <3

ger upp

2011-11-23T13:21:00.001+01:00

Överväger att lägga min tjäckhet åt sidan. Inse att det intefungerar för mig att vara social bland människor jag inte har något för utan attfå psykisk bryt i allehanda former. Funderar att lägga allt som har med socialtåt sidan. Jag fungerar ju knappt ens med de jag känner utan att ätas upp avmitt inre.
Det här med att börja på projektet sliter sönder mig och jag fattar interiktigt varför. Att jag har förhoppningar om att börja på någon form av praktiki januari nästa år känns alldeles vilset långt borta.

Jag tvår mina händer från alla mina förhoppningar för attsnabbt klä dem med sot.

Det värsta är att jag en gång i tiden uppskattade de flestamänniskor. Kunde se så många bra saker hos alla, trots olikheter. Jag njöt avatt samtala med nya ansikten och jag ville alltid ha en ny vän, hade alltidmina armar vidöppna.

Ju äldre jag blev (ochmed åldern psykiskt sjukare) fläckades den sidan av mig. nu finns den knapptkvar hur mycket jag än försöker mata den. Det är som att mata motsatsenistället. Det handlar inte om att jag tror på människans dumhet mer än godhet ävenom det är just det jag gör, det är något inom mig som sätter min kropp ochpsyke ur spel i sociala sammanhang. Jag skulle kunna gräva i det och finna ettsvar att arbeta efter men det känns närmare att leta efter nya gardiner och setill att det alltid är nyvädrat mellan mina väggar här hemma.

Det är ju så att jag inte har umgåtts normalt med människornyktert på hundra år om man bortser från fikan med få människor i stöpet (men jag väljer alltid de jag fikar med). Allehandadagterapier, rehabgrupper, behandlingshem etc. Men det ser jag inte somnormalt. Jag har tappat min kompetens på vägen.

Allt har dessutom eskalerat mer och mer ju färre medicinerjag proppar i mig var dag. Jag skär ned och ned tills jag hamnar på noll (ochtill noll längtar jag) men då kan jag inte gå utanför dörren. Rätt idiotisktför en person som mig.

När en främling ger styrka, eller ivf väcker den

2011-11-22T08:45:00.001+01:00

Det där med att jag alltid drar till mig människor kan varagött ibland. Som igår när jag mådde pest vid en busshållplats (men aldrig attjag visar det utåt, aldrig) så började en kvinna tala med mig. Vi talade omfrihet och körkort. Om hur hon vig lite över fyrtio års ålder skaffade sigkörkort fast hennes familj skrattade åt henne, sade att hon aldrig skulle klaradet.
Vi pratade och jag kände en styrka i mig som väcktes för att växa. När jag komhem var jag rätt hel. Det var som att jag hade glömt bort skriken och paniken. Attdissocieringen fullständigt kvittade att den skedde in public där underförmiddagen.

Projicerar bort det onda

2011-11-21T06:42:00.001+01:00

Om en timma och tjugo minuter går den första bussen, sedan är det väntetid på arton minuter innan den andra tar mig till projektet. Kan intedirekt säga att jag ser fram emot det alls idag. Skulle hellre lägga min tid påatt städa som inte har fått utrymme i mitt liv när jag mår skit. Så skit blirdet här hemma och på tisdag skallar kalendern om att det har gått två veckorsedan sist. Är det verkligen acceptabelt? Inte för mig någonstans. Och fan vaduselt det känns att jag bemödar det hela med sådan energi. Att jag lägger kraftoch tillåtelse till att ödsla känslor över att jag inte har städat på nästantvå veckor. Men jag gör alltid det och dylika situationer för att slippa kännaoch tänka på det hårt bitande som egentligen tär sönder mig. Projicerar bortdet onda till något som jag kan skrubba och jag lovar er att det fungerar intealls, inte mer än för någon timma.

Formalitetens piller

2011-11-19T09:12:00.001+01:00

Idag känns det lite bättre. Igår kunde jag känna hur jag doglite i taget, lite för var minut som gick. Sökte svar i vidbehovsmedicinburkenmen till en segflytande leda. Helt i onödan, jag visste det så väl så oftastfår burken stå ifred om jag inte behöver sömn. Men igår gick inte riktigt attresonera så. Mitt huvud tänkte desperat ’tänk om de fungerar denna gång’. Så jagskakade ut två, skakade ut tre. Tog mig en kopp te och satte mig efter den påcykeln i väntan på verkning. Så där precis en och en halv timma senare kom enmatthet i kroppen men likväl fortsatte jag att dö.

förmanande chimär

2011-11-17T14:31:00.001+01:00

Ser november som en chimär för vad alla kan vara. Likt entillrättavisande månad för att skapa minnen och förhoppningar om något vackert.För det är så långt borta just nu att det smärtar en aning, lite mer. Står ochstirrar mig ut genom halv fördragna persienner för jag kan inte finna charmenmed att dra upp dem helt. Städningen ligger vakant och talar om för mig hur jagmår, som jag behöver höra det en gång till. En gång till om något som inte ärmaklighet. Och jag svär tyst, svär och biter mig i tungan som att försöka nåoch förhindra tankegångar och det skallas hårt i mitt huvud. Det där med utanförtankar. Så mössan dras på inomhus och jag letar lugn med allt det som så lättförsvinner ur mitt grepp. Genom spretande fingrar.

Svarens svar har jag sedan länge glömt bort med att försökaröra mig framåt. Med att röra mig framåt faller jag tillbaka. Det kruxade komplexamed att försöka. Jag försöker alltid för hårt. Tappar det viktiga på vägen ochhar inget att yttra mig om för jag är den största främlingen inför mig självsom vet precis ingenting.

att vara älskad

2011-11-17T09:06:00.001+01:00

Var dag får jag höra hur underbar jag. Att jag är vacker.Att jag älskas. ”du vet väl hur mycket jag älskar dig?” och jag svarar ”jaaaa”och ler fånigt kärt. För galet kär är jag och älskar mer än vad universumräcker till. Men likväl när jag är mol allena så fattar jag inte vad det är somär bra med mig, fattar precis inget. Sedan är jag intill honom igen och kännermig älskad ända in i benmärgen, känner mig underbar.

good shit

2011-11-16T17:14:00.001+01:00

har hämtat ut paket nyss.
sju prisvärda och roliga julklappar från bluebox.se. beställde dem igår och dekom fram idag.

fick även hem två serieböcker som jag ägnat mig blodig åt ihur många timmar som helst i försök efter att finna dem. gick inte, inte ensbegagnade. men så blev jag tipsad om att de setts på lilla torgs seriemagasin i malmö. så jag ringde dit bums och de hade dem allt och sprillans nya! så vi löste överföringsbetalning och de postadedem till mig. pur materialistisk lycka!

sedan att ett nummer av en serietidning jag nyss åter har börjat prenumerera pådamp ned i brevlådan får mig att längta till sängdags så jag kan krypa nedunder täcket och läsa.
(behöver jag ens nämna att ingen kallelse från öppenvården om läkartid kom)
förövrigt har jag mått och mår piss idag. folkskygg, men nöjd att jag ivf tog mig till servicebutiken för att hämta ut paketen. alltid något. ska försöka tvinga i mig lite mat snart. när jag tvingade i mig till lunchen blev jag alldeles matt av dem pärsen.

tänker tova istället för att samla förmåga till att delta

2011-11-16T10:45:00.001+01:00

Snor runt och trampar mig befängd. Frosten ligger ännu kvarpå marken, den vackra frosten. Finner inte möjlighet att ta mig till projektet påfolkhögskolan rakt ut i vischan här på slätten. Jag är när jag tänker efterinte sams med något men jag ska samla mig och i vilket fall ta mig iväg ochköpa färdigkardad ull och börja tova små tomtar. Tomtar är inget jag smyckarmed här hemma till julen. All julutsmyckning väntar jag med tills jag har barnintill mig. Men det finns nog de som uppskattar att få tovade tomtar så däravvill jag sätta igång innan dagar hinner förbi mig (som de alltid gör). Få detklart innan jag sitter i bilen till västkustens stora stad för att njuta avkvinnogenerationsledet.

i väntan på mentalgud

2011-11-15T09:27:00.001+01:00

Är rätt trött på att äta piller för att mildra biverkningarav andra piller. Men jag behöver ingen dossett. Så länge jag klarar mig utandenne ska jag inte klaga.

Som vanligt väntar jag vid brevinkastet efter kuvert med landstingsemblemet på.Jag vill ha den där nedrans tiden till min nya läkare. Bad min förra läkare omatt framföra att jag önskar om att få en läkartid direkt efter sommaren. Jag harnu fått min kontaktperson att framföra tre gångar mina behov om läkartid. Sistagången påvisade jag att recepten är slut.

Visst jag kan gå till akutpsyk och härja med dem om pillervilket aldrig uppskattas i denna stad. De vill där inte ha något att göra medmedicinfrågor. Visst kan jag gå dit och vara bestämt och rabiat och möjligen fåmin vilja igenom men jag vågar inte. För mig att gå dit är lika med inläggning.De är snabba på att skriva in en under lpt när man ber om hjälp. När man integår med på att lägga in sig frivilligt (frivilligt i den mån att om man dåförsöker skriva ut sig får man direkt lpt; dvs att det blir aldrig frivilligt även om det på pappret ser annorlunda ut).Nu är det så att jag är livrädd för att tala om måenden och problematik med personalpå akutpsyk just därför.

Så jag sitter hellre hemma och klagar. Väntar vidbrevinkastet som en liten tragisk individ.

sisu

2011-11-13T08:23:00.001+01:00

Hur kan jag vara så naivt dumdristig att jag far till IKEApå en lördag?
Ivf höll vi på att ge upp. Folkmassor välvde över hela mig och i precis var vråav det synfält jag hade kvar. Kunde inte tänka, fick dimsyn. Irrade runt somett stort fån trots min lista som jag alltid har där det står exakt vad jag skaha och i rätt ordning mot hur varor är placerade i butiken. Fick inte totalskrik och panik och det kändes som en vinst. Klarade av IKEA på en lördag ävenom jag längtade ut till bilen precis hela tiden. Sätta mig i en inkapslad trygghetsom kan ta mig därifrån på sekunden. Men som sagt bet jag ihop, andades ifykant (det bejublande av massorna som faktiskt rätt ofta fungerar i en vissutsträckning) och satte mig mitt i mig själv istället för utanför. Att trängabort det negativa stället för tvärtom. Det kan till och från fungera på detsmåskaliga.

Sedan rollade jag vit färg och ska göra det idag med. Helt förundrad över minenergi. Nästan paff över den att jag har fungerat konkret (konkret i systemets syn)i dagar som blivit fler. Så igår tog jag när jag ändå var på topp och skickadeiväg en förfrågan till en internetkompis jag aldrig har mött om vi ska ta en skogspromenadpå måndag (vi bor fem tio minuter från varandra), och det ville hon allt. Jagkänner ingen ängslig oro över att träffa en ny människa något jag alltid brukarvara, något jag alltid brukar vara över att träffa de jag redan känner.